Jaha, då var man hemma igen (även om Dalarna är för alltid kommer att vara mest hemma). Direkt när jag kom tillbaka stack jag ut och sprang 11 kilometer. Det behövdes efter ett par riktigt slöa och sköna dagar. Jag har inte ägnat mig åt särskilt mycket löpning, men desto mer åt promenader, utflykter och besök varvat med bus, bad, bärplockning, hemlagad mat och efterlängtat valpmys.

Något av det bästa med att vara hemma är också att jag inte är ensam om att vara morgonpigg trots semester. När övriga vaknade hade jag och min far redan traskat ett varv runt byn, morsat på rådjur och bönder, ätit gröt och spelat några omgångar vändtia.

Att jag sedan somnade i soffan klockan tio i går är väl ett gott betyg på att jag äntligen börjar varva ner. Det är nästan så att jag måste blunda en stund nu också. Men det är inte alls lika mysigt utan Amos i knät!