Det är konstigt det här med att hjärnan kan lura kroppen att den inte vill. För det var så jag kände inför kvällens löparrunda. Jag var lite för trött, lite för hungrig och bara allmänt icke-sugen. Jag vet ju varför. Det är bara några veckor kvar till loppet och då blir min inställning automatiskt mer åt hållet ”jag borde” och ”jag måste” än ”jag vill”.

Men sen är kroppen så fantastisk att den också kan övertala hjärnan att få som den vill. Kvällens 11 kilometer började oerhört lugnt, men slutade med att jag maxade. Och hade jag inte fastnat bakom den här klungan hade det blivit en riktig dundertid. Men klockan stannade ändå på 55 minuter – vilket betyder att jag nu nått den måltid jag satte upp i våras. På en icke-sugen-att springa-dag!

Behöver jag säga att löparlusten nu är större än nånsin?