Okej, planen att testspringa Lidingörundan var lite väl optimistisk insåg jag i morse. Jag surfade kartor i ett försök att reda ut hur banan går, men insåg att det skulle bli klurigt efter att ha sett den här videon. Slingan verkar inte följa ett spår, utan flera, och snirkla sig än hit och än dit.

Jag är inte alls bekant med Lidingö och kände inte för att tillbringa lördagen vilse i okänd skog. Planen gick i graven med andra ord. Tills vidare i alla fall. Kanske kan jag hitta någon vänlig själ som sprungit den tidigare och kan tänka sig att guida mig runt. Annars så får det väl helt enkelt bli en överraskning den 25:e september.

Men jag kunde inte släppa tanken på en utmaning. Särskilt inte då kommentatorn till videon menade att det kanske är nödvändigt att gå i den omtalade Aborrbacken. Gå?! Nej, nej aldrig! Backträning och intervaller fick det bli.

Men mina vader var inte alls med på idén. Jag har känt att de varit lite stumma sedan milen i tisdags, men trodde att de hade återhämtat sig vid det här laget. Icke! Segt gick över till sirap och så småningom till betongklumpar. Att tänka att det sitter bara i huvudet funkade inte alls. Efter 40 minuters nötande och med endast en kilometer kvar fick jag se mig besegrad. Och gick hem. Tjurig och grinig. Jag antar att mina trötta vader behöver lite extra kärlek och vila i ett par dagar. Särskilt från backar. Surt är bara förnamnet, men jag har redan börjat jobba upp ett revanschsug. I’ll be back!