Okej, kroppen och jag är inte riktigt vänner för tillfället. I morse när jag blev upp ur sängen hade den åldrats med 50 år. Minst.

I och för sig är förkylningen bortblåst men halvvägs in i gårdagens pass (vad får du veta i nästa Wellness) knakade min nacke till. Sen kom låsningen och efteråt kunde jag knappt vrida på huvudet. Sambon har knådat bort det värsta men det sitter något vid ena skuldran som inte känns riktigt bra. Ett kiropraktorbesök skulle nog vara på sin plats, men just nu är träningsvärken så fruktansvärd att jag inte vet vad som är vad. Och jag går inte till läkare och liknande förrän läget är akut. Det kanske inte är så smart alltid, men lite ont (eller mycket) dör man ju inte av.

Förra gången släppte låsningen av sig själv efter en lugn joggingrunda. Man ska inte underskatta kroppens förmåga att göra sig av med såna här dumheter. En god ursäkt för att slippa soffläge i kväll om inte annat.

Min räddning just nu: Liniment och sambon (som lätt skulle kunna byta bana och bli massör).