Jag lämnade både pulsband och klocka hemma i kväll. För att inte kunna pressa mig på något vis. Inte jaga tid. Inte reta upp vaderna. Bara springa, eller snarare jogga, och lyssna på kroppen. 

Sex kilometer har nog aldrig gått så sakta. Men det var faktiskt djävulskt skönt att bara låta benen gå i den takt de kände för. Och inte gjorde det något att duggregnet övergick till småspik eller att himlen sedan öppnade sig. Det är något magiskt med sommarregn. För sommar är det fortfarande!

Och just det, det bästa av allt – vaderna kände jag inte av överhuvudtaget! Nu ska de få massage och stretch och massor av kärlek.

Bara glada sommarben!