Efter den nedslående rundan i fredags har jag inte känt något större löparsug, men med bara 11 dagar kvar till loppet är det bara att bita ihop. Så i kväll trotsade jag både stormvindar och piskande regn. Men för att vara snäll mot mitt försvagade psyke lämnade jag både pulsband och klocka hemma. Kroppen fick bestämma tempot.

Motvinden var djävulsk, axlarna krampade och benen ville ge upp efter sju kilometer, men på något vis tog jag mig ändå backe upp och backe ner och det blev till slut en mil. Tiden har jag ingen koll på men huvudsaken är att det överlag kändes bra. Och att det trots allt var kul att springa igen. 

Happy again!

 

För dig som ska springa Lidingö tjejlopp eller något annat lopp – missa inte det HÄR!