Gårdagens 11 kilometer fick mig att inse en överraskande sak.

Ni som hängt här ett tag vet att sommarregnslöpning är min favorit, men nu får den nog se sig slagen. Höstlöpning är ju det bästa som finns.

Ni kanske redan har insett det här och tycker att jag är sen på bollen, men faktum är att jag brukar alltid ta mitt träningspick in på gymmet den här tiden på året. Löpbandet har fått ersätta skogsslingorna och jag har inte fattat vad jag missat. Visst, det har inte varit roligt, men jag har sett det som nödvändigt. Dels för att jag är så förbaskat mörkrädd. Dels för att jag trott att jag inte gillat att springa i kyla.

Oj så fel man kan ha. Cirka 4-gradig luft är ju för tusan underbart att dra ner i lungorna. Visst, jag kan ha haft tur och lyckats klä mig perfekt för vädret, men i går var jag baske mig odödlig ute i spåret. Jag frös inte, men svettades inte heller nämnvärt. Benen var starka. Jag flög fram. Men framför allt – den rena och kyliga luften var som balsam för konditionen. Fantastiskt!

Jag har fortfarande respekt för mörkret och vad som kan finnas där i. Men till min stora glädje upptäckte jag att jag knappast är ensam om att röra mig ute på gångvägarna om kvällarna. Hundägare, barnfamiljer och andra löpare – tack för att ni finns och gör att jag känner mig aningen tryggare. Och så länge jag springer innan klockan slagit alltför sent tänker jag inte vara en hare längre.

I kväll får benen vila, men det är ändå dags att bocka av pass två av sex för den här veckan. Det blir muskelbygge på gymmet för min del.

Vad tänker du göra?