Jag slog upp ögonen halv åtta i morse och trodde att jag försovit mig. Sen insåg jag att jag skulle jobba hemifrån (eftersom vi egentligen är lediga och kontoret är öde) och plötsligt hade jag massor av tid.

Jag gluttade på persiennerna och tänkte att en morgonpromenad vore skönt. Men det såg så ruggigt och burrigt ut så jag drog ner dem igen, stack fötterna i ett par raggsockor och kröp upp i soffan. Där har jag suttit sedan dess, med laptopen i knät, jobbat och haft det riktigt mysigt.

Nu har jag i alla fall lyckats slita mig för att göra frukost och testat att släppa in lite ljus. Men jag kan jag inte förmå mig att dra upp alla persienner.

Att välja mörkret den här tiden på året när man är svältfödd på sol känns ju faktiskt lite sjukt. Men jag får i alla fall mycket gjort.