Som variation, men mest för att utomhus-löpardojjorna var nyduschade efter lerbadet i går, gav jag löpbandet en chans i dag. Det är säkert sju-åtta månader sedan jag sprang inomhus och inget jag längtat efter med andra ord.

När jag kom ner i gymmet blev jag direkt påmind om varför jag föredrar att springa utomhus… naturen är aldrig upptagen. Men i stället för att bara stå och vänta vid sidan av (som så många gör) tog jag mig an typ det tråkigaste jag vet. Roddmaskinen. Men tråkig betyder inte dålig. Nej, nej, att ro är grym träning. Bara alldeles för enformig för min rastlösa skalle. Men 2000 meter senare, lagom då min rumpa somnat, blev ett av banden äntligen lediga.

Eftersom jag redan var uppvärmd hoppade jag på intervaller direkt. Långa, 1 kilometers intervaller, där max fick ligga på 13 km/h och vilandet på 11 km/h. Det blev bara fem, flåsiga och väldigt svettiga, kilometer totalt.

För att pressa sig själv är ju löpbandet fantastiskt. Och är man siffernörd som jag kan det vara riktigt intressant. Men löpning utomhus vinner ändå. I alla lägen.

Men för att lindra sambons oro kan jag gå med på att då och då skippa mörkret och springa inomhus. Det är inte så tokigt att få variera mössa och vindjacka mot shorts och linne heller.