Ja, det slog mig under ännu en halleluja-runda i går kväll. Att jag har blivit så löparfrälst den här hösten beror till stor del på att förutsättningarna har varit just, optimala.

Den milda hösten har gjort att övergången från sensommar varit ljuv som en smekning för en fryslort som jag utan obehagliga överraskningar som köldknäppar.

Den torra hösten med relativt många soltimmar och utan burrigt regn har gjort att mungiporna pekat uppåt av att få sparka runt bland torra löv (det är ju löjligt roligt). I stället för att halka runt på blöta löv i leriga spår.

Den skadefria hösten som jag tackar lite förvånat för. Vaderna har varit mjuka och hjälpsamma, benhinnorna har varit överkomligt stumma och nackspärren har, med lite hjälp, hållits på säkert avstånd. Jag har varit utan minsta gnutta smärta alltså.

Men jag har en liten parantes. Om kommunen kunde avvara ett par kronor och lägga dem på fler gatlyktor. För om man såg stockarna och stenarna på backen så slapp man vricka fötterna. På vissa stråk sätter jag ner fötterna på ren chansning och hoppas på det bästa. Dessutom skulle vi tjejer (och säkert killar också för den delen) antagligen känna oss lite tryggare också.

Men annars så är den här hösten helt enkelt perfekt för löpning och jag uppmanar er alla att snöra på er dojjorna genast och ta en runda.