För att variera min löpning hade jag planerat in intervaller till kvällen. Distanspassen måste varvas med andra rundor, både för utvecklingens och för motivationens skull.

I alla fall. Tunga, jobbiga backintervaller var det bestämt. Vågade mig dock inte in den kolsvarta parken, utan hittade en annan ganska lång backe med skaplig lutning intill hus, lampor och bebyggelse.

Sagt och gjort. 15 gånger spurtade jag med stora kliv upp för den där backen. Mjölksyran kände jag inte av alls, i stället brände det i lungorna av den kyliga luften och blodsmaken anades redan efter femte rundan.

Men det var en ganska härlig kombo ändå. Det är roligt att utmana sig själv. Ja, jag tycker faktiskt att blodsmaksträning är roligt. Förbaskat roligt till och med. Det ska kännas att kroppen får jobba. För känslan efteråt, när man får kliva in i värmen, trötta ut bålen med ett gäng övningar och sedan belöna sin käre kropp med lite stretch, den är otroligt fin.