Ja, det är precis vad doften av smörstekta kantraller är. Svårslaget. Tillsammans med pasta och riven parmesan utgjorde de måltiden som jag stoppade i magen efter dagens löpning.

Löpningen var hyfsat nära svårslagen den också – för att vara den här lite halvtaskiga veckan. Jag har varit trött, stressad och inte alls på topp humörmässigt (den tiden i månaden) och när dessa faktorer sammanstrålar får alltid träningen ta ett steg tillbaka. Jag har prioriterat bort den för att få sova, vila, hinna ikapp och varva ner.

Välbehövligt, men kanske inte det smartaste valet ändå. Oftast är det ju träningen som också ger energi. Så i dag tog jag mig äntligen tid. Men när tiden är knapp struntar jag i pulsklocka och eventuella målsättningar. Då springer jag bara på känsla och låter den styra benen. Så i stället för att dagens löpning blev si och så många kilometer, blev det 65 minuters andningspaus och tankerensning. Gött!

Nu ska jag ägna mig åt något helt annat som också är gött. Och svårslaget. Nämligen bakning.