Jag var så trött och slut efter jobbet att planen var att gå direkt hem, krypa upp i soffan och somna. Men så passerade jag ändå ett gym på vägen och träningskläderna låg ju i väskan så jag smet in för att bara köra ett kort pass. 

Men väl uppe på löpbandet kändes stegen så lätta att milen ploppade upp i huvudet. Och då var det kört.

De första fem gick smidigt och hyfsat snabbt, men sen kändes varje meter motig. Inte i benen och inte i flåset, utan i skallen. Fy för den lede vad det är svårt att sysselsätta tankarna på ett löpband. Att springa utomhus är mental avkoppling. Att springa inomhus är mental träning. 

Jag filade på ingresser, planerade resten av klapparna, försökte pressa siffrorna på skärmen, tittade på tv:n som satt alldeles för högt (snubblade), skrev julkort, klurade på vilken smak nyårscupcakesen ska ha, la upp träningsprogram åt sambon, försökte pressa siffrorna på skrämen, kollade på tv:n (snubblade igen)… ja ni förstår. 

Det var inte lätt, men det gick och det bästa är faktiskt när man kommit förbi två tredjedelar och kan börja räkna ner och spurta. 

Och ni vet, efteråt. Aah. Känslan. Lyckan. Och energin.

Okej, jag var inte riktigt mentalt alert efteråt eftersom jag upptäckte efter en stunds promenerande att jag glömt ta av skoskydden. Men ändå. Känslan!