Det blev inget dubbelpass i måndags. Jag hann bara halvvägs innan ett välbekant hugg i ena skuldran dök upp. En känsla som jag vet alltför väl vad den innebär. Den börjar smygande i skuldror och nacke men inom ett par timmar har den utvecklats till en total låsning. 

Och precis så blev det. Lagom till läggdags var smärtan outhärdlig. Jag har haft nackspärr x antal gånger tidigare, men det har aldrig gjort så här ont. Hur jag än placerade huvudet så skar det som knivar in i nacken. Någon gång framåt småtimmarna slocknade jag av utmattning men om jag rörde mig i sömnen vaknade jag igen, gråtandes. Snacka om att känna sig ynklig.  

Naprapaten har gjort sitt bästa för att knäcka mig, både i går och i dag. Innan kunde jag inte tippa huvudet vare sig framåt eller bakåt eller åt sidan. Nu kommer jag i alla fall halvvägs åt alla väderstreck. 

Flera i min närhet kommer nu att säga att jag aldrig lär mig, att jag tränar för hårt och för mycket. Och visst, jag kan gå med på att jag ibland pressar min kropp lite längre än vad den pallar. Men en nackspärr beror ofta på mer än bara fysisk press, även psykisk press, stress, oro och nervositet spelar in. 

Och om jag kikar tillbaka i tiden så hittar jag en nackspärr innan jul de senaste tre-fyra åren. Det säger kanske mer om att jag måste försöka hitta ett sätt att varva ner i stressiga tider.

I alla fall. Det var under den här övningen nedan som jag drog på mig nackspärren. Men jag vill ändå uppmana till att göra den. För den är superbra om du är datanörd och har gamnacke som jag. Tekniken är dock oerhört viktig och belastningen! Ta inte för tunga vikter. Det gjorde jag. Lillasysterkomplexet kom fram och jag ville visa att jag minsann var lika stark som en kille. Dumt. Jag vet.