Efter mitt förra inlägg började jag fundera lite, älskar jag verkligen backar? Sedan fick jag en fråga från flera håll och blev jag tvungen fundera ännu mer… hur gör du för att älska backar?

Jag var tvungen att ge mig ut och testa om jag fortfarande älskar dem. 

Och svaret är ja. Efter 20 backintervaller är det bara kärlek jag känner i kroppen. Den där känslan när jag pressar mig själv upp, upp, upp, när mjölksyran hålls på perfekt avstånd och benen är härligt lätta, när blodsmaken anas i gommen och när endorfinerna exploderar i varenda del av kroppen, ja då är det kärlek jag upplever. 

Hur man gör för att känna så? Tja, svaret är nog olika beroende på person. Jag är tävlingsmänniska och envis som en gammal get. Hinner jag sätta upp målet, 20 vändor, i mitt huvud innan jag börjat springa och innan det blivit jobbigt då kan jag inte banga tidigare. Det vore ju att ge upp och det finns inte i min värld. Sen är jag lite av en nörd också som kan snöa in totalt på det tekniska. Till exempel jaga en viss tid uppför varje backe, att försöka hitta det perfekta steget, att jobba med höga kliv ena gången för att i nästa bara springa uppe på tårna. Ja, det finns massor av sätt att variera på.

Till syvende och sist handlar det nog bara om att ge sig ut och göra det. Bita ihop och springa. Det är inte säkert att alla upplever kärlek vid första ögonkast, men jag är helt säker på att den kan växa fram med tiden.

Men nog träning för i dag, nu byter jag löparkläder mot kalasklänning och drar i väg på festligheter. Trevlig kväll!