Att vara morgonmänniska är något jag uppskattar nio gånger av tio. I morse hade jag gärna sovit längre, men nej. Strax efter klockan slagit sex är jag tokvaken. Suck.

Men jag klagade inte när jag fick söders gångvägar nästan för mig själv. Några få joggare, ett par glada hundar och skönsjungande fåglar var också vakna före sju. Och när solen kikade fram och gjorde vattnet spegelblankt tog jag mig tid att stanna upp i stegen och njuta. Magiskt! 

Och till den äldre joggande herren på typ 70+ i färgglad keps och hörlurar som fyrade av ett stort leende mot mig i sista tunga backen – tack, du gjorde min morgonrunda ännu bättre!

Nu tycks molnen ha dragit in, men för er sjusovares skull hoppas jag att det blir lika fint som i går. Själv rymmer jag snart från stan med mannen min.