Jag har ju klurat på en utmaning av det längre slaget ett tag. Vägt för och emot. Finns tiden? Finns lusten? Och så det här med att jag inte gillar lopp egentligen.

Men det här har känts som en sån där grej man (jag) bara borde göra.

Så när vännen, vars gymkort vädras ungefär var tredje månad (förlåt Emma), tog sig an en annan utmaning blev jag inspirerad. När det dessutom inföll på min morfar, krutgubbens, födelsedag, såg jag det som ett tecken.

I september springer jag Lidingöloppet 30 kilometer. Gulp…