Ugnsgrilla ett par kycklingklubbor med massor av vitlök och goda kryddor. Rör ihop en salsa av hackade tomater, chili, lime, vitlök, koriander och kidneybönor. Släng ett tortillabröd i en het stekpanna, ös på med ost, lägg ett annat bröd över. Stek på båda sidorna i sisådär tre minuter tills osten smält och ytan fått fin färg.

Tadaa, värsta söndagsmumset!

Den produktiva fredagskänslan stannade resten av helgen också. Men dagarna har varit ovanligt stillsamma på träningsfronten. Ett yogapass och ett par promenader är allt jag har haft tid och lust till.

Bebis-mys, kompis-häng, hemma-fix och planerings-pyssel har i stället upptagit min tid. Dessutom har det ju varit allhelgona och ljusen här hemma fått brinna så fort jag klivit innanför dörren medan tankarna har varit hos mina nära som gått vidare.

Jag slog upp ögonen halv åtta i morse och trodde att jag försovit mig. Sen insåg jag att jag skulle jobba hemifrån (eftersom vi egentligen är lediga och kontoret är öde) och plötsligt hade jag massor av tid.

Jag gluttade på persiennerna och tänkte att en morgonpromenad vore skönt. Men det såg så ruggigt och burrigt ut så jag drog ner dem igen, stack fötterna i ett par raggsockor och kröp upp i soffan. Där har jag suttit sedan dess, med laptopen i knät, jobbat och haft det riktigt mysigt.

Nu har jag i alla fall lyckats slita mig för att göra frukost och testat att släppa in lite ljus. Men jag kan jag inte förmå mig att dra upp alla persienner.

Att välja mörkret den här tiden på året när man är svältfödd på sol känns ju faktiskt lite sjukt. Men jag får i alla fall mycket gjort.

Jag och min kille tränar gärna tillsammans, men i perioder när vi inte ses så ofta på grund av jobb och resor prioriterar vi inte gymmet när vi väl får en kväll tillsammans. I går blev det därför vilodag och en traditionell date – dinner and a movie.

Det är något speciellt med att hänga på en restaurang den här årstiden. Jag älskar att sitta inne i värmen och stöket med ett glas rött i näven, planera för kommande månader, tjattra över en mör köttbit och sedan vira in sig i en halsduk innan man ska dra vidare.

Men två glas rött är tydligen för många för en tröttmössa som jag. Det råkade nämligen bli en powernap i biosalongen, något som aldrig har hänt förut. Vilokvällar är tydligen slitsamma. I kväll springer jag igen.

På måndag kommer nästa nummer av Wellness, men redan nu får ni en smygtitt på omslaget. Den långa intervjun med Carin da Silva har jag gjort och jag kan avslöja att trevligare tjej får man leta efter!

För dig som vill ha tidningen direkt hem till dörren så spana in det här superfina erbjudandet med Body butter duo på köpet.

Ska jag fortsätta med den här höstlöpningen behöver jag ge mig ut på en shoppingrunda. Det må vara rena värmeböljan för årstiden, men snart smäller väl köldknäppen till och då lär jag behöva ett par vantar och kanske en varmare mössa.

Men kvällens 11 kilometer fick mig att inse att jag framför allt är i behov av något helt annat. Gissa vad?

Reflexer. Svarta byxor, svart mössa och svart jacka med ett par rosa ränder kommer man inte långt på bland bilar och cyklister.

Ni vet hur vissa dagar bara rasslar till och så är de förbi. Man minns att man stod sömndrucken i hallen, krängde på sig skorna och peppade för dagen. Seden står man plötsligt i hallen igen 12 timmar senare, kränger av sig skorna och peppar för att duscha och äta innan ögonlocken blir för tunga. Well, där har ni min måndag.

Men jag tänker inte rabbla alla de grejor jag hunnit med (för jag minns knappt) utan jag lägger tonvikt på den lilla lärdom jag har dragit av dagen. Inget nytt direkt, men väl värt att upprepa.

I kväll skulle jag testa ett nytt pass för en artikel till Wellness. Jag testar ju nya träningsformer titt som tätt så därför är det ju egentligen inget särskilt med det. Men det här passet låg utanför min bekvämlighetszon. Långt utanför. Typ Sibirien. Så jag var riktigt nervös innan. Gruvade mig lite till och med. Men en timme senare stod jag fortfarande på benen, hade skrattat fler gånger än jag kan räkna och var ganska nöjd med min insats. Och sugen på att göra om det. Det är en fin känsla och något man borde sträva efter oftare. Att våga. 

Men nu är det dags för något annat fint. Sömn. Mmm.

En extra timmes sömn var mycket uppskattat i morse även om det inte blev någon helkväll i går. Men söndagar är alltid segare än andra dagar och den där timmen gav mig en knuff i rätt riktning – att fylla lungorna med frisk luft under en milslång promenad och sedan sträcka musklerna långa under veckans sista träningspass, yoga.

Resten av dagen har det inte blivit många knop. Jag har mest slappat i soffan och vilat huvudet på kudden, endast rest mig upp för att fixa något att äta eller dricka. Som till exempel den här godsaken på hallon, banan, honungsmelon, honung och naturell yoghurt.

Den här hösten fortsätter att förföra mig och gör att jag vill slänga mig i varenda lövhög jag passerar (men det gör man inte inne stan där hundar har spatserat, tyvärr).

Jag kan knappt säga det fler gånger för då tror ni väl att jag går på några slags droger men det är bara endorfiner jag missbrukar, jag lovar. Men jag fullkomligt älskar den här hösten och vad den gör med min löpning!

Även om benhinnorna hade föredragit att få vila en dag till kunde jag inte låta bli att springa i dag. Inte när himlen är blå, solen skiner och alla löv på träden och på marken målar upp en gedigen färgkarta. Bara jag hade värmt upp så samarbetade benhinnorna med resten av kroppen. Ännu bättre blev det när jag stack in på en härligt lerig skogsslinga och fick lägga ett gäng backar under fötterna.

En mil gick av bara farten och plötsligt var jag hemma framför porten igen där jag önskade att benen hade orkat en runda till. Men det fick vara nog, de här benen ska orka bära mig ut på stan igen i kväll för en middag och kanske en svängom!

I dag fredagsfirar vi lite extra här på redaktionen. Inte bara att det är helg, utan för att ännu en tidning har skickats till tryckeriet.

Härda ut. Den sjunde november kommer nästa Wellness!