Lycka är att ha vänner som inte räds baciller och kikar förbi för att roa en stackars sjukling.

Lycka är att känna en förkylning sakta men säkert lämna kroppen. Även om det går långsammare än jag önskar.

Lycka är också att återigen ha fungerande smaklökar och kunna njuta av något så simpelt som blodpudding.

Yes, du ser rätt. Jag äter smörstekta sparrisar till min pudding. De passar tametusan till allt!

Något underverk kom aldrig. Halsen var tvärtom ondare i morse och tempen aningen högre än normalt. Så inget jobb, ingen träning och inget besök på premiären av Sport & fitness festival. I stället har jag slumrat, läst bok, kollat på serier, fixat med bilder och spelat wordfeud.

Nu är jag så rastlös att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det är förhoppningsvis ett friskhetstecken!

Om jag var på topp när jag la mig i går så vaknade jag på botten i morse – som en fryslort med en kliande hals. Det kunde inte komma mer olägligt. Eller ja, när tusan är en förkylning uppskattad?

I alla fall, jag ska testa ett nytt pass i morgon för jobbets räkning och eftersom det är deadline nästa vecka måste jag gå. Men med några doser C-vitamin, vitlök och honungste i magen hoppas jag på ett litet underverk.

Nu – sängen!

Det är konstigt det här med att hjärnan kan lura kroppen att den inte vill. För det var så jag kände inför kvällens löparrunda. Jag var lite för trött, lite för hungrig och bara allmänt icke-sugen. Jag vet ju varför. Det är bara några veckor kvar till loppet och då blir min inställning automatiskt mer åt hållet ”jag borde” och ”jag måste” än ”jag vill”.

Men sen är kroppen så fantastisk att den också kan övertala hjärnan att få som den vill. Kvällens 11 kilometer började oerhört lugnt, men slutade med att jag maxade. Och hade jag inte fastnat bakom den här klungan hade det blivit en riktig dundertid. Men klockan stannade ändå på 55 minuter – vilket betyder att jag nu nått den måltid jag satte upp i våras. På en icke-sugen-att springa-dag!

Behöver jag säga att löparlusten nu är större än nånsin?

Har du ingen backig runda att springa? Sök till dig till Vitabergsparken (funkar säkert med andra stora kuperade parker också). Kuta sedan upp och ner och hit och dit, runt och runt och kors och tvärs i cirka 30 minuter. Stretcha för gud skull lite extra efteråt och förbered dig sedan på en fruktansvärd träningsvärk som sträcker sig från rumpslutet ner till vaderna.

Sällskap är att rekommendera – det gör backarna aningen lättare och rundan mycket mindre enformig.

På torsdag är det precis en månad kvar till Lidingöloppet och formen är inte riktigt så bra som jag hade önskat. Vaderna som äntligen börjar må bättre har blivit avbytta av en ondskefull och stel nacke. Men efter sambons ihärdiga massage och en halv bruk liniment tänker jag försöka ta mig an ett gäng intervaller igen i kväll. Än finns det hopp!

Så här såg det i alla fall ut när jag och Julia testade formen i våras. 

Det är en sorglig dag här på jobbet. Min skrivbordsgranne och fina kollega Liv slutar. Vem ska nu korra och rödmarkera alla mina upprepningar i texter?! Vem ska jag nu gråta tillsammans med framför bröllopsklipp?! Och framför allt, vem ska nu representera Team Aniston här?!

Huvva, vad jag kommer sakna henne!

Men som sig bör fick hon självklart en Wellness-etta med typiska Liv-citat och massor av kramar till avskedsfikat.

Jag missade regnet precis. Och då menar jag inte det som något positivt. Ni vet ju vid det här laget vilket som är mitt bästa löparväder!

Men i alla fall… planen var att återigen ta en lugn runda och vara snäll mot mina nedrans vader. Men den goda tanken försvann någon gång under uppvärmningen. Suget efter att ta ut både lungor och ben väcktes i stället. När jag så började springa sneglade jag ner på pulsklockan och plötsligt poppade intervaller upp i huvudet. Dumt kanske, men oj vad skönt det var. Eller nej, skönt är kanske inte rätt ord. Men efteråt, när jag spurtat upp för sista backen och blodsmaken sipprat fram lite lätt, då var kroppen fylld av världens bästa känsla!

Men… jag kunde inte riktigt ge mig där. Lika bra att döda de stackars benmusklerna helt när man ändå håller på liksom. 

Så för att summera dagen… 70 minuters promenad + 30 minuter intervaller + 100 utfall + 60 knäböj mot vägg (har en viss hatkärlek till dom från PT-utbildningen) = mycket, mycket skakiga ben!

Har ni fångat dagen?

Stans kanske finaste utsikt möter mig varje morgon när jag knatar till jobbet. En vackrare start på dagen är det svårt att få… God morgon!

Jag lämnade både pulsband och klocka hemma i kväll. För att inte kunna pressa mig på något vis. Inte jaga tid. Inte reta upp vaderna. Bara springa, eller snarare jogga, och lyssna på kroppen. 

Sex kilometer har nog aldrig gått så sakta. Men det var faktiskt djävulskt skönt att bara låta benen gå i den takt de kände för. Och inte gjorde det något att duggregnet övergick till småspik eller att himlen sedan öppnade sig. Det är något magiskt med sommarregn. För sommar är det fortfarande!

Och just det, det bästa av allt – vaderna kände jag inte av överhuvudtaget! Nu ska de få massage och stretch och massor av kärlek.

Bara glada sommarben!