Måndag betyder jobb, en överfull mejlbox och massor av saker att sätta tänderna i.

Men just denna måndag betyder det också att ett nytt nummer av Wellness finns ute. Missa inte!

… är jag inte och faktiskt inte ens frustrerad över att jag inte sprungit sen i onsdags. (Fast jag måste erkänna att det ryckte och spratt i hela mig i går när jag stod bredvid och såg midnattslöparna svischa förbi.)

Men äntligen börjar mina vader kännas som de ska igen. Jag har hållit mig på mattan de senaste dagarna. Bara gymmat, tränat överkroppen och promenerat. Vilan och sambons fruktansvärda vadmassage (kan vara det värsta jag varit med om) har förhoppningsvis lönat sig. I morgon ska jag nog testa och se om det verkligen är så. Håll tummarna!

Regn. Eller ja, som semesterväder är det ju rätt värdelöst men som löparväder är det guld!

Sämst just nu: Mina stumma och dumma vader. När sex kilometer känns som det dubbla gråter jag inombords.

Så här såg det ut en mulen dag i våras när jag och Julia träffade vår löparcoach Malin Ewerlöf inför Tjejklassikern och framför allt Lidingö tjejlopp. Malin tipsar här om stretching och vilka musklerna som alltid bör tänjas efter ett pass.

Jag har snart träningsvärk i fingrarna! Förutom att jag knådar mina vader omsorgsfullt varje stund jag får över så har jag mig även sysselsatt mig med två degar. Frukosten för resten av veckan är kirrad! Ett dussin rågbullar och ett gäng saffransskorpor à la Leila blev resultatet.

Kolhydratladdning i dess godaste form.

Okej, planen att testspringa Lidingörundan var lite väl optimistisk insåg jag i morse. Jag surfade kartor i ett försök att reda ut hur banan går, men insåg att det skulle bli klurigt efter att ha sett den här videon. Slingan verkar inte följa ett spår, utan flera, och snirkla sig än hit och än dit.

Jag är inte alls bekant med Lidingö och kände inte för att tillbringa lördagen vilse i okänd skog. Planen gick i graven med andra ord. Tills vidare i alla fall. Kanske kan jag hitta någon vänlig själ som sprungit den tidigare och kan tänka sig att guida mig runt. Annars så får det väl helt enkelt bli en överraskning den 25:e september.

Men jag kunde inte släppa tanken på en utmaning. Särskilt inte då kommentatorn till videon menade att det kanske är nödvändigt att gå i den omtalade Aborrbacken. Gå?! Nej, nej aldrig! Backträning och intervaller fick det bli.

Men mina vader var inte alls med på idén. Jag har känt att de varit lite stumma sedan milen i tisdags, men trodde att de hade återhämtat sig vid det här laget. Icke! Segt gick över till sirap och så småningom till betongklumpar. Att tänka att det sitter bara i huvudet funkade inte alls. Efter 40 minuters nötande och med endast en kilometer kvar fick jag se mig besegrad. Och gick hem. Tjurig och grinig. Jag antar att mina trötta vader behöver lite extra kärlek och vila i ett par dagar. Särskilt från backar. Surt är bara förnamnet, men jag har redan börjat jobba upp ett revanschsug. I’ll be back!

Hujedamej vilken seg fredag det kommer bli, tänkte jag i morse när jag promenerade till jobbet med en dimma av trötthet i knoppen (i kombination med känningar i benen från kettlebellssvingarna i förrgår och träningsvärk i magen efter Bridesmaids). Och så skulle lätt melodin kunna låta hela dagen lång. Men det tänker jag inte gå med på. För min vilodag i går lämnade inget att önska. Jag skulle helst göra om det redan i afton.

Sommarkvällarna börjar ju bli räknade, så det gäller att fånga dem innan de är förbi. Ett sätt att göra det kan vara med bästa sällskapet på en filt på Gröna gången på Skeppsholmen.

Att jag dessutom går på semester – igen – om bara några timmar gör ju inte dagen sämre.

Trappor har inte varit mina vänner i dag. Benen är segare än kola efter att jag tog mig an 11 kilometer i går. Så i afton släpade jag (ja, det var inte kul att gå in när solen lyste) mig till gymmet. Och nu skakar även armarna. Skönt, men frustrerande då kvällens middag som skulle ätas med pinnar blev en lång historia.

I morgon tänker jag i alla fall vila och ladda för ännu ett milpass till helgen. Jag funderar faktiskt på att ge mig ut och testa rundan som väntar i september. För att veta vad det är jag ger mig in på liksom. Det kan sluta med att jag känner mig helt nedslagen eller så blir det överraskande lätt. Eller något mellanting kanske. Det får visa sig. Nu ska jag återigen överge den blå himlen och parkera häcken i en biofotölj.

Bästa stretchsällskapet – HIMYM.

Det är väldigt fint med kollegor som saknat en, det är fint att få höra om andras lediga dagar, fint att få knappa på tangenterna igen och fint med lunchlåda i gräset. Det är till och med fint med eftermiddagskaffe från automaten.

Men egentligen är det inte mitt jobb som jag vill uppmärksamma. I stället vill jag att ni tänker på vad man kan göra med en timlön. Jag har gjort det. Gör det ni också!

Typiskt bra avslut på en fin dag som tillbringats tillsammans med mor.

Middag på balkongen efter sex kilometer på 26 minuter plus en liten trissvinst. Det är nästan så att jag känner mig redo för jobb i morgon. Nästan.