Morgonstund har verkligen guld i mun.

Klockan är nio, solen skiner och jag njuter av dagens första kopp kaffe. Jag har tvättat två maskiner, läst två kapitel i en ny bok och tagit en runda runt söder med Hundraåringens far i lurarna. Finns det något bättre än tidiga mornar?

Jo, det gör det säkert, men just nu känns det inte som det!

I dag, måndag, är ju egentligen min första semesterdag. Eftersom vädergudarna hellre vill servera moln än sol tyckte jag att det var lika bra att kicka i gång veckan ordentligt. Trevligare blev det när jag fick med mig min skiftarbetande sambo ut på en morgonpromenad och sedan vidare till gymmet för ett snabbt pass. Jag bara älskar superset. Intensiteten är hög, pulsen åker i taket och musklerna blir helt slutkörda – på bara 30 minuter.

Nu mellanmål och sedan ska min trötta ben få bära mig runt stan på bokjakt. ”Själens osaliga längtan” tog slut alldeles för fort och jag behöver en eller par nya böcker inför de restimmar som väntar i veckan.

Semestern behandlar mig väl. Jag solar och badar, springer och slappar, äter mycket och dricker gott. Som det ska vara och ungefär som det brukar se ut.

Men i dag har jag gjort något som inte händer särskilt ofta. I tonåren hade jag möjligheten nästan varje vecka men sedan har det knappt blivit av.

Och det var precis så ljuvligt som jag minns det.

Känslan av att galoppera fram i ett grönskande landskap är det inte mycket som klår. Det går inte att vara någon annanstans i tankarna än här och nu. Wellness i dess renaste form!

Jag kommer leva länge på den här dagen. Inte bara själsligt. Rumpan ömmar och jag misstänker att det snart kommer att smyga sig på en annorlunda träningsvärk.

Just i detta nu skickas nummer fyra av Wellness till tryck. Tidningen finns i butik den 18 juli och är proppad med göttig läsning.

Och själv ska jag snart checka ut från jobbet och inte återvända förrän i augusti. Väntar gör en uppsjö av roligheter och all tid i världen (nåja) till att träna. Men självklart ska jag lata mig också. Jag börjar nog redan i kväll. 

Fick frågan hur jag motiverar mig när det kommer till träning. Det är inte alltid lätt, särskilt under sommarens soliga dagar när uteserveringar eller ett dopp i sjön lockar mer. Men det går ju att hinna både och. Efter jobbet gick jag till gymmet och körde ett snabbt pass. 35 minuter senare var jag ute i solen igen. Och njöt desto mer.

Personligen är jag en fruktansvärt rastlös människa som klättrar på väggarna om jag inte får träna. Men visst, det är inte varje dag som jag studsar ut på lätta fötter. Men jag vet att jag alltid mår bättre efteråt. Både fysiskt och själsligt. Sen har jag satt upp två mål – att bli snabbare på milen och halvmilen. Det motiverar mig något enormt. Om jag springer kommer jag att nå mina mål. Om jag sedan också styrketränar kommer jag att bli både snabbare och öka chansen att förbli skadefri.

Sen är jag även en kontorsråtta och får lätt ont i nacken. Om jag inte tränar blir den där värken till slut nackspärr och det är inte roligt.

Men jag tränar även för att bli gammal. Gammal och frisk. Jag har en krutgubbe till morfar som alltid inspirerat mig. Jag vill vara lika stark och spänstig som honom när jag blir 80.

När det känns motigt så påminner jag mig om detta. Så mitt tips är – fundera över varför du vill träna och sätt upp ett mål.

Tänk inte, spring bara! Och uppstår tvivel – bli förbannad.

Det kanske inte är att rekommendera. Men jag bestämde mig för att maxa på sex kilometer i dag. I värmen. Med ett två centimeter stort skavsår under foten.

När skuggpartierna glesnade och solen hettade som värst, ja, då blev jag provocerad och i huvudet gick tankarna; kom igen då din dj****l bränn på du bara. Och när skavsåret sved lät det ungefär likadant. Kanske något fler svordomar. Men jag ökade. Och ökade.

Men nu ska vi bli vänner igen, jag och solen. Tillsammans på en filt i parken. Allt är förlåtet!

Det känns sisådär att sitta på kontoret en dag som denna men sämre lunchmöjligheter kunde vi ju ha.

Takterassen här på bladet går inte av för hackor. Solen steker men vindarna svalkar. Utsikten är magisk och de stora sofforna är omöjliga att sitta i en längre stund utan att råka trilla dit i en powernap.

Det känns som att jag inte hinner någonting just nu och ändå så tycks jag få en hel del gjort. Det går inte riktigt ihop jag vet, men på fredag sitter förhoppningsvis alla bitar där de ska. Då släpps nämligen den här kullan ut på grönbete. Åh, som jag längtar.

Men det är tre dagar bort och ett visst antal jobbtimmar senare. Så vi börjar tidigt i dag och river av två plåtningar på en och samma gång, varav en i nattsärken. God morgon förresten!

När det står mellan att vila en timme extra eller att gå upp och börja dagen med en runda i 15-grader och grådimma är inte alltid valet lätt.

Men det funkar att påminna sig om känslan efteråt och att frukosten smakar så där fantastiskt mycket godare efter att kroppen fått röra på sig.

Världens grymmaste helg är över. Den har gått i ett och inte en tanke har ägnats åt träning. Jag är rysligt trött och sliten men fantastiskt lycklig.

30-års fest, fina vänner, bubbel, ballonger, balkonghäng, roadtrip, Dalarna, Peace&Love, kramar, fuldans, allsång, kärlek, Mando Diao, Miss Li, Bob Dylan, Journey, Håkan Hellström… ja, helgen har innehållit så mycket bra att det räcker och blir över.

Över 50 000 personer i publiken och jag tror inte jag var den enda som hade gåshud.