Folk skriver på fejjan om parkhäng, mms:ar bilder från Peace&love och ringer när de är på väg ut i sommarnatten. Jag är inte alls avundsjuk. Eller jo, lite. Men jag har inte haft tråkigt, även om kvällens nöje tog lite längre tid än väntat och var fasligt varmt. Men jag älskar att baka. Ju pillrigare desto roligare.  

Resultatet: femtiosex cupcakes.

Sen hur jag ska frakta dem till 30-års kalaset i morgon det återstår att se.

170 är en vacker siffra. Där hamnar jag som allra oftast.

183 är förslösande för endorfinerna, aningen smärtsamt men känslan efteråt gör det värt det.  

150-160 ska jag helst infinna mig på ungefär en gång i veckan i cirka 90 minuter. Det känns segt, men jag vet att det kommer löna sig.

Ja, jag har blivit en siffernörd.

Jag köpte en ny pulsklocka i våras och har på kuppen blivit en trafikfara eftersom jag kollar mer på armen än på vägen. Men det är så fantastiskt intressant. Jag stämmer av hela tiden. Checkar så att jag ligger på rätt puls för den runda jag tänkt mig. Eller kollar vad som händer om jag pressar mig själv. Hur ben och lungor svarar. Försöker föreviga känslan i kroppen när jag ligger inom en viss zon. Och så vidare.

Lite smågalet kanske, men jag upplever att det inte är lika jobbigt att maxa när klockan styr. Det blir som att hjärnan mest registrerar siffror. Ja, till en viss gräns förstås.

Ingen att springa med? Ta rygg på personen framför dig! Det gjorde jag i kväll och satan så bra det blev.

Jag har inte sprungit på nästan en vecka, var därför inställd på att ta det lugnt och bara få ut överskottsenergin. Tog ingen pulsklocka, preppade hjärnan på att värmen skulle bli jobbig och tänkte inte dra iväg särskilt långt.

Men väl ute kändes benen överraskande pigga. Jag stack till skogs, mötte en kille som körde intervaller i en backe och inpirerades. Efter ett gäng backar blev jag omsprungen av en annan kille som höll ett så där lagomt högre tempo än mig. Jag hakade på och höll ut i omkring två kilometer innan hans ryggtavla försvann. Men efter en stund kunde jag öka igen och spurtade på lätta fötter hela vägen upp för Vitabergsbacken.

Belöningen: blodsmak i munnen och världens bästa känsla i kroppen. Och förvisso en hel flod svettpärlor som svider i ögonen.

Sugen på en utmaning? Vi har fortfarande några platser kvar till Lidingö tjejlopp på 10 kilometer i september.

För att tävla om en startplats svarar du på följande fråga.

Hur lång sträcka har man tillryggalagt när man tagit sig runt alla delar i En svensk tjejklassiker?

1. 141 km

x. 201 km

2. 150 km.

Skicka svaret till wellness@aftonbladet.se och märk mejlet med ”ESK”. Uppge namn, adress och glöm inte att skriva om du vill springa på nybörjarnivå med Team Julia eller försöka maxa tiden med mig, Team Johanna.

Jag har vilat i ett par dagar, från det mesta.

Midsommarhelgen slutade i tragedi. Inte för mig, men för någon annan. Jag blev bara vittne till ännu en svart dag i trafiken.

Men livet går vidare. Även om det är just det som känns så orättvist. Mitt gör det, men någon annans gör det inte.

Livet är så otroligt skört. Vi säger ofta att vi ska ta vara på varje dag, men hur många gör det egentligen? Dagarna rasar förbi och ibland tar vi oss tid och njuter av det vi har. Jag försöker bli bättre på det. Mer nu än någonsin.

Träningsmässigt ligger jag också efter. De senaste dagarna har jag enbart tagit långa promenader, i tystnad för att sollra bland tankar, eller med Sommarpratarna i lurarna. Har ni inte lyssnat på Mark Levengood så gör det snarast. Hans berättelser är fantastiska.

Men i kväll springer vi igen, eller hur?

Dagens aktivitet. 

Glad midsommar från Arlanda. Jag misstänker att det regnar dit jag ska men jag har i alla fall fått dansa runt stången här. 

Hoppas ni får en underbar dag. Ät mycket sill! Det ska jag. 

Det råder ingen särskild midsommarstämning om man sneglar ut genom fönstret i dag. Så det struntar vi i att göra och håller tummarna för morgondagen.

Men här inne på redaktionen har vi just fått smaka på sommaren, tack vare födelsedagsbarnet Liv. Även om snacket runt mazarintårtan kom att handla mest om jultomten.

Nu ska jag snabbt knåpa ihop en text innan sockerruset lägger sig.

Jag var skeptisk till en början. Blir man verkligen mätt på nudelsoppa?!

Men oja, dundermätt. Nu har Steam blivit en lunchfavorit. Det är både gott och roligt att sörpla soppa ur en liten hink.

Drick gärna deras juice på svenska äpplen, ingefära och mynta till. Den tar bort den värsta chilihettan på tungan.

Efter regn kommer, om inte solsken, så i alla fall fantastisk frisk luft att ventilera lungorna med.

Ett par droppar gör ingenting, snarare tvärtom, men när det forsar från taken och åskan går har inte jag lust att springa. Men jag väntade ut regnet och stack ut så fort det slutade. Hemma 55 minuter senare och då öppnar sig himlen igen. Snacka om tajming.

Rundan då? Jo, den kändes riktigt bra, benen var pigga och fötterna överraskande glada. Söder runt i ett lugnt tempo som ordinerat. Helst ska jag vara ute i 90 minuter under de här lågintensiva passen. Hur det ska gå till det vete tusan. Får jag inte pressa fram lite blodsmak under en timme blir jag uttråkad. Jag ska försöka förlänga tiden för varje gång nu framöver så vem vet, jag kanske kan börja gilla det. Men någon marathonlöpare lär jag dock aldrig bli.