Det bästa med att komma tillbaka till Stockholm är att ta en bit av Dalarna med sig. Som två kilo kantareller och fem liter hallon.

Hösten är räddad!

Tänk er detta: att vakna av att solen strålar in genom fönstret (i en stor villa dessutom och inte i en liten fjuttig lägenhet), äta frukost på verandan i sällskap av samma varma stjärna, vädra lungorna längs skog- och grusvägar (med ett kort stopp för att reda ut var den förrymda tjuren hörde hemma), komma hem och bli serverad mammas kålpudding, bli jagad av små taxben och få tusen blöta pussar, traska sig svettig i skogen i 1,5 timme och återvända med fem kilo kantareller, bli bjuden på middag hos bror och slutligen få spö av brorsonen i nintendo. 

Jepp, där har ni min lördag. Stockholm kan slänga sig i väggen!

Låt er inte luras av hans oskyldiga ögon – Amos är kungen av bus!

… är att sommaren återuppstod under dagens lunch – en laxsallad från himlen (eller Panini som är dess officiella namn), att benen inte längre känns som stumma styltor, att det är fredag och framför allt – att jag om ett par timmar andas Dala-luft.

Sämst just nu: att nacken fortfarande plågar mig (även om jag nu kan vrida huvudet åt vänster igen).

Okej, kroppen och jag är inte riktigt vänner för tillfället. I morse när jag blev upp ur sängen hade den åldrats med 50 år. Minst.

I och för sig är förkylningen bortblåst men halvvägs in i gårdagens pass (vad får du veta i nästa Wellness) knakade min nacke till. Sen kom låsningen och efteråt kunde jag knappt vrida på huvudet. Sambon har knådat bort det värsta men det sitter något vid ena skuldran som inte känns riktigt bra. Ett kiropraktorbesök skulle nog vara på sin plats, men just nu är träningsvärken så fruktansvärd att jag inte vet vad som är vad. Och jag går inte till läkare och liknande förrän läget är akut. Det kanske inte är så smart alltid, men lite ont (eller mycket) dör man ju inte av.

Förra gången släppte låsningen av sig själv efter en lugn joggingrunda. Man ska inte underskatta kroppens förmåga att göra sig av med såna här dumheter. En god ursäkt för att slippa soffläge i kväll om inte annat.

Min räddning just nu: Liniment och sambon (som lätt skulle kunna byta bana och bli massör).

Lycka är att ha vänner som inte räds baciller och kikar förbi för att roa en stackars sjukling.

Lycka är att känna en förkylning sakta men säkert lämna kroppen. Även om det går långsammare än jag önskar.

Lycka är också att återigen ha fungerande smaklökar och kunna njuta av något så simpelt som blodpudding.

Yes, du ser rätt. Jag äter smörstekta sparrisar till min pudding. De passar tametusan till allt!

Något underverk kom aldrig. Halsen var tvärtom ondare i morse och tempen aningen högre än normalt. Så inget jobb, ingen träning och inget besök på premiären av Sport & fitness festival. I stället har jag slumrat, läst bok, kollat på serier, fixat med bilder och spelat wordfeud.

Nu är jag så rastlös att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det är förhoppningsvis ett friskhetstecken!

Om jag var på topp när jag la mig i går så vaknade jag på botten i morse – som en fryslort med en kliande hals. Det kunde inte komma mer olägligt. Eller ja, när tusan är en förkylning uppskattad?

I alla fall, jag ska testa ett nytt pass i morgon för jobbets räkning och eftersom det är deadline nästa vecka måste jag gå. Men med några doser C-vitamin, vitlök och honungste i magen hoppas jag på ett litet underverk.

Nu – sängen!

Det är konstigt det här med att hjärnan kan lura kroppen att den inte vill. För det var så jag kände inför kvällens löparrunda. Jag var lite för trött, lite för hungrig och bara allmänt icke-sugen. Jag vet ju varför. Det är bara några veckor kvar till loppet och då blir min inställning automatiskt mer åt hållet ”jag borde” och ”jag måste” än ”jag vill”.

Men sen är kroppen så fantastisk att den också kan övertala hjärnan att få som den vill. Kvällens 11 kilometer började oerhört lugnt, men slutade med att jag maxade. Och hade jag inte fastnat bakom den här klungan hade det blivit en riktig dundertid. Men klockan stannade ändå på 55 minuter – vilket betyder att jag nu nått den måltid jag satte upp i våras. På en icke-sugen-att springa-dag!

Behöver jag säga att löparlusten nu är större än nånsin?

Det är en sorglig dag här på jobbet. Min skrivbordsgranne och fina kollega Liv slutar. Vem ska nu korra och rödmarkera alla mina upprepningar i texter?! Vem ska jag nu gråta tillsammans med framför bröllopsklipp?! Och framför allt, vem ska nu representera Team Aniston här?!

Huvva, vad jag kommer sakna henne!

Men som sig bör fick hon självklart en Wellness-etta med typiska Liv-citat och massor av kramar till avskedsfikat.

Jag missade regnet precis. Och då menar jag inte det som något positivt. Ni vet ju vid det här laget vilket som är mitt bästa löparväder!

Men i alla fall… planen var att återigen ta en lugn runda och vara snäll mot mina nedrans vader. Men den goda tanken försvann någon gång under uppvärmningen. Suget efter att ta ut både lungor och ben väcktes i stället. När jag så började springa sneglade jag ner på pulsklockan och plötsligt poppade intervaller upp i huvudet. Dumt kanske, men oj vad skönt det var. Eller nej, skönt är kanske inte rätt ord. Men efteråt, när jag spurtat upp för sista backen och blodsmaken sipprat fram lite lätt, då var kroppen fylld av världens bästa känsla!

Men… jag kunde inte riktigt ge mig där. Lika bra att döda de stackars benmusklerna helt när man ändå håller på liksom. 

Så för att summera dagen… 70 minuters promenad + 30 minuter intervaller + 100 utfall + 60 knäböj mot vägg (har en viss hatkärlek till dom från PT-utbildningen) = mycket, mycket skakiga ben!

Har ni fångat dagen?