Jag har inte vädrat löpardojjorna en enda gång sedan jag kom upp till Norrland. Men å andra sidan har jag upplevt hur en ovan cykelrumpa känns både en och två gånger, hur uppskattad en vattenspridare är efter ett armhävningsrace, hur otroligt rofyllt det är att sitta och titta på ett flöte som guppar upp och ner i vattnet och hur kul det är när adrenlinet väcks till liv av att flötet dyker ner under ytan.

Trots att själen är övernöjd så börjar det klia i benen nu. Så pass mycket att jag valde bort en helkväll för att sova ut och ladda upp för en runda i morgon. Ett slinga i skogen är ett måste innan jag återvänder till huvudstaden. 

Jag har återigen flytt storstan, den här gången till Norrland. Från regn till sol med andra ord. Dagen har än så länge bjudit på det här. Jag njuter! 

En vän till mig som tidigare avskytt löpning berättade hur hon äntligen hade hittat flowet och nu kan uppskatta att springa. Hennes problem var helt enkelt att hon tagit ut sig för hårt i början och sen gått in i väggen. Men när hon väl tog det lite lugnare blev inte rundan så plågsam, hon höll längre och kunde njuta mer.

Det är just det jag tycker att löpning ska vara, njutning! Men att nå dit kan ju vara lite trixigt. Det finns dock massor av saker du kan göra för att få bättre kondition och en skönare upplevelse i spåret.

Här kommer tre högst personliga reflektioner som jag brukar köra efter.

• Variera. De flesta har en bekvämlighetsrunda som de oftast springer i samma tempo. Ge inte upp den men varva med andra rundor. Spring långt och lugnt ena dagen. Snabbare och lite kortare en annan dag. Variationen gör att din fysik inte vänjer sig, utan utmanas och förbättras. Jag tycker också att det kan bli trist att trampa samma mark hela tiden och veta exakt vilken backe som kommer härnäst. I bland sticker jag i väg på en stig jag aldrig sprungit på tidigare. Det enda som kan hända är ju att man hamnar lite långt bort och tvingas vända.

• Intervaller. Ja, det är ett himla tjat om intervaller nu, men gissa varför. För att de är så sablans bra helt enkelt. Dessutom tycker jag att tiden försvinner (även om det är tokjobbigt just där och då). Men det finns oändliga varianter. Korta men snabba intervaller är bra om du, som jag, vill bli snabbare på milen/halvmilen. En enkel variant är att hitta en runda med många backar och maxa i dom och ta det lugnt nerför. Men glöm inte att värma upp först.

• Träna annat. Jag är en ensamvarg när det kommer till min träning och det är väl därför jag älskar löpning. Men jag blir också lätt uttråkad. Därför försöker jag varva med annan träning, så att jag inte nöter ut kärleken. Även löpningen mår bra av variation. Till exempel så gör styrketräning både stegen snabbare och kroppen skadefri. Lätt värt!

Jaha, då var man hemma igen (även om Dalarna är för alltid kommer att vara mest hemma). Direkt när jag kom tillbaka stack jag ut och sprang 11 kilometer. Det behövdes efter ett par riktigt slöa och sköna dagar. Jag har inte ägnat mig åt särskilt mycket löpning, men desto mer åt promenader, utflykter och besök varvat med bus, bad, bärplockning, hemlagad mat och efterlängtat valpmys.

Något av det bästa med att vara hemma är också att jag inte är ensam om att vara morgonpigg trots semester. När övriga vaknade hade jag och min far redan traskat ett varv runt byn, morsat på rådjur och bönder, ätit gröt och spelat några omgångar vändtia.

Att jag sedan somnade i soffan klockan tio i går är väl ett gott betyg på att jag äntligen börjar varva ner. Det är nästan så att jag måste blunda en stund nu också. Men det är inte alls lika mysigt utan Amos i knät!

Nu lämnar jag storstan. Ni anar inte hur skönt det ska bli! Löparskorna är nerpackade och jag längtar efter att få ventilera lungorna med frisk dalaluft!

Morgonstund har verkligen guld i mun.

Klockan är nio, solen skiner och jag njuter av dagens första kopp kaffe. Jag har tvättat två maskiner, läst två kapitel i en ny bok och tagit en runda runt söder med Hundraåringens far i lurarna. Finns det något bättre än tidiga mornar?

Jo, det gör det säkert, men just nu känns det inte som det!

I dag, måndag, är ju egentligen min första semesterdag. Eftersom vädergudarna hellre vill servera moln än sol tyckte jag att det var lika bra att kicka i gång veckan ordentligt. Trevligare blev det när jag fick med mig min skiftarbetande sambo ut på en morgonpromenad och sedan vidare till gymmet för ett snabbt pass. Jag bara älskar superset. Intensiteten är hög, pulsen åker i taket och musklerna blir helt slutkörda – på bara 30 minuter.

Nu mellanmål och sedan ska min trötta ben få bära mig runt stan på bokjakt. ”Själens osaliga längtan” tog slut alldeles för fort och jag behöver en eller par nya böcker inför de restimmar som väntar i veckan.

Semestern behandlar mig väl. Jag solar och badar, springer och slappar, äter mycket och dricker gott. Som det ska vara och ungefär som det brukar se ut.

Men i dag har jag gjort något som inte händer särskilt ofta. I tonåren hade jag möjligheten nästan varje vecka men sedan har det knappt blivit av.

Och det var precis så ljuvligt som jag minns det.

Känslan av att galoppera fram i ett grönskande landskap är det inte mycket som klår. Det går inte att vara någon annanstans i tankarna än här och nu. Wellness i dess renaste form!

Jag kommer leva länge på den här dagen. Inte bara själsligt. Rumpan ömmar och jag misstänker att det snart kommer att smyga sig på en annorlunda träningsvärk.

Just i detta nu skickas nummer fyra av Wellness till tryck. Tidningen finns i butik den 18 juli och är proppad med göttig läsning.

Och själv ska jag snart checka ut från jobbet och inte återvända förrän i augusti. Väntar gör en uppsjö av roligheter och all tid i världen (nåja) till att träna. Men självklart ska jag lata mig också. Jag börjar nog redan i kväll. 

Fick frågan hur jag motiverar mig när det kommer till träning. Det är inte alltid lätt, särskilt under sommarens soliga dagar när uteserveringar eller ett dopp i sjön lockar mer. Men det går ju att hinna både och. Efter jobbet gick jag till gymmet och körde ett snabbt pass. 35 minuter senare var jag ute i solen igen. Och njöt desto mer.

Personligen är jag en fruktansvärt rastlös människa som klättrar på väggarna om jag inte får träna. Men visst, det är inte varje dag som jag studsar ut på lätta fötter. Men jag vet att jag alltid mår bättre efteråt. Både fysiskt och själsligt. Sen har jag satt upp två mål – att bli snabbare på milen och halvmilen. Det motiverar mig något enormt. Om jag springer kommer jag att nå mina mål. Om jag sedan också styrketränar kommer jag att bli både snabbare och öka chansen att förbli skadefri.

Sen är jag även en kontorsråtta och får lätt ont i nacken. Om jag inte tränar blir den där värken till slut nackspärr och det är inte roligt.

Men jag tränar även för att bli gammal. Gammal och frisk. Jag har en krutgubbe till morfar som alltid inspirerat mig. Jag vill vara lika stark och spänstig som honom när jag blir 80.

När det känns motigt så påminner jag mig om detta. Så mitt tips är – fundera över varför du vill träna och sätt upp ett mål.