Men hörrni nu finns det inga ursäkter längre. Har ni inte redan insett det är det hög tid – ge er ut och spring. 

För det första: ljuset! Om man har tur och inte slutar jobbet allt för sent hinner man ut innan det blir mörkt. Dessutom bjuds vi nu på de vackraste solnedgångarna. Såna där som man måste stanna och titta på för att slippa snubbla över sina egna fötter. 

För det andra, luften! Lungorna älskar den här svala krispiga luften som gör löpningen så mycket lättare.  

Men det här med att klä sig för löpning när temperaturen ligger kring nollan eller någon grad under är halvklurigt. Gränsen mellan bastuvarm och irriterande kall är hårfin.

Det allra viktigaste är att knoppen är varm. En mössa där inga isande vindar letar sig in under tyget, samtidigt som svetten försvinner på något magiskt vis är ett måste. Och ja, min är aningen för stor, men hellre det än för liten.

Och har man slarvat bort sina underställsbyxor får man leta upp ett par shorts för att inte förfrysa rumpan. Och så kan man alltid missmatcha de knallrosa detaljerna med röda. 

Ja, snygg var jag inte under gårdagens runda men vem bryr sig… Redan i kväll springer jag faktiskt igen. Det går inte att låta bli just nu!

Godaste uppladdningen inför löpningen – hembakat bröd, smoothie och mängder av kaffe.

Blå himmel och 0-gradigt gör inte saken sämre. Inte heller att fästmannen höll uppe tempot när jag kände för att spara på krafterna. Nu när det blivit barmark väcktes suget att springa ett lopp igen i sommar (trots att jag hävdar att jag inte gillar lopp – konstigt det där). Men jag är kluven… ska jag ta mig an samma som förra året och försöka klå min tid, eller finns det kanske något roligare?! Tips är mer än välkomna!

Vinterkängorna. Jag kände det redan i morse. Fötterna var tunga. På väg till lunchyogan kände jag det igen. Det är dags att låta fossingarna få känna på våren nu – i ett par sneakers. Alla spår av snö är ju borta, gatorna är torra och till och med sopade. Och gissa om jag längtar till helgen . Då ska jag vädra löpardojjorna både en och två gånger. Utan slask. Lovely!

Yogan var för övrigt en tuff match i dag. Det kändes verkligen att jag hoppade över den förra veckan. Att köra hemma blir inte riktigt lika utmanande. Men nu är kroppen skönt smidig och stark igen. Så pass att jag klarade chefens utmaning (lovar att visa den lite senare) hon kastade på mig direkt efter passet. Lovely igen!

Nej, vet ni vad, nu är jag klar med omslagsintervjun till nästa nummer och tänker skynda mig ut innan solen går ner. Visst är det underbart att det så tydligt blir ljusare för varje dag som går?! Love… äh, ni fattar va!

Ugnsbakad lax med fetaost, potatis, morötter och avokado.

Svårare än så behöver inte en söndagsmiddag vara. 

Något som däremot var svårt var att försöka sig på att springa utomhus. Jag anade att det snöblandade regnet som kom i går skulle ställa till det lite, men inte att det knappt skulle gå att ta sig fram. Nog kan jag ta att fötterna blir plaskvåta redan efter fem minuter men när det är så moddigt att skorna inte greppar alls är känslan rätt sur. Och visst kan lite extra träning för stabilitet och spänst (hoppa över sådant som kommer fram i tö) vara nyttigt, men det är inte kul när slasket når en upp till knäna. 

Av sju kilometer väljer jag att endast minnas den sista – på barmark – som ändå påminde mig om varför jag gillar att springa. Resten glömmer vi till nästa gång. 

Hinner man inte gå på sitt yogapass kan man ju alltid knixa till det på hemmaplan. En krigare här, en solhälsning där och en massa andra positioner som jag inte kan namnen på. Huvudsaken är ju att känslan är bra. 

Typ så här.

Sen sover man sju kvart i timmen kan jag lova. 

Bakningen? Ja, det blev inga nyttigheter direkt. Utan brownies. Sötsliskiga med syrliga hallon. Sen fick jag även duka fram småkakorna jag pillat ihop tidigare, också med hallon. Och mycket smör. Som det ska vara när det vankas kalas.

Jag är så glad över helgen att jag snart spricker. I fina vänners lag, med en familj som åker långväga för en middag, en fästman som säger ja till allt jag vill göra (löparrunda i solen, frukost även till lunch, fotmassage) och massor av fina presenter är det enbart roligt att bli 30. 

Dessutom blev det brownies över till rara kollegor i dag som uppmanade till mer bakverk. 

Nu tar jag en kaka till och fortsätter plöja West wing. Tränar gör vi i morgon.

Som jag längtat efter sovmorgon.

Men så kommer lördagen och ögonen är pigga, kroppen speedad och hjärnan på högvarv redan klockan sju, ja då finns det bara en sak att göra. 

Med en temperatur på minus fem och söders alla gångvägar för mig själv blev 45 minuters löpning en underbar start på dagen. Jag är fortfarande hög på endorfiner och har ett stort leende i hela ansiktet. Ut och spring med er!

Nu ska jag baka! Tjing.

Om man bara sportar dubbla lager på varenda kroppsdel under morgonpromenaden så slipper man ruttna på en buss och så får man se sin hemstad vakna på ett så här vackert vis. Och så kan man alltid värma sig med en kärleksförklaring. Tack Emma. 

Ett av mina träningsmål 2012 har inget med några pressade tider eller ett visst antal kilometer att göra. Det handlar om något helt annat (som dock kan göra att jag faktiskt blir en snabbare löpare så småninom också). Nämligen, att bli rörligare. Lite flummigt och svårmätt så där.

Jag vill få ett mindre framåtroterat bröst och bättre hållning. Jag vill bli smidigare på baksidan av benen. Jag vill komma ner med hälarna i golvet när jag står i hunden. Jag vill kunna göra djupa knäböj med perfekt teknik – armarna ovanför huvudet och rak upprätt rygg.

Ungefär så, tänker jag. 

Ett steg mot målet har varit att lägga in minst ett yogapass i veckan och resultaten har börjat visa sig så sakteligen. Det är faktiskt otroligt att det går så fort att bli smidigare. Jag har yogat varje vecka i lite mer än en månad nu och njuter av att känna kroppen utvecklas. Baksidan av kroppen samarbetar allt mer och det känns som att jag inom en inte allt för avlägsen framtid kommer att få ner de där hälarna i golvet. Sen gäller det så klart att bibehålla rörligheten också. Men jag tar en sak i taget. 

Här, här och här finns det några olika yogavideor. Jag slog på en av dem i går när jag körde ett kort pass, men i ärlighetens namn så följde jag den inte. Jag gillar att ha något på i bakgrunden, för att snegla på då och då – som inspiration i fall jag får hjärnsläpp, för stämningen och för ”sällskapet”. Men allra bäst tycker jag att det är att gå på ett riktigt pass, låta någon annan tänka ut positionerna och kunna koppla av och koppla bort allt runtomkring. Det är svårt hemma i vardagsrummet.

Någon dag det här året ska jag få ihop händerna helt.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Foto: Emma Stenvall

Pudersnö, trollskog, sol, varm choklad, vurpor, fina vänner, folktomma backar och massor av mjölksyra. Skidåkningen i Storklinta i Norrland får mer än fem plus.

Och visst är slalom grym träning, men när naturen är så här vacker är det framför allt rena rama medicinen för en trött vintersjäl.