Jag älskar lussebullar. Det är bullarnas bulle för mig och jag skulle lätt kunna äta alla de 30 jag bakade i går på en vecka. Men då skulle antagligen min mage skrika rakt ut av allt vetemjöl.

Jag har dock hittat något som kan fungera som ett substitut emellanåt – ett svart te från Milq med smak av saffran, granatäppelblommor och apelsin.

Det är som dricka lussebullar. Mmm!

Att kunna promenera till jobbet är bästa sättet att starta en dag. Särskilt de dagar då jag inte hinner eller kan träna, som nu, så är det min rastlösa själs räddning. Jag har knatat i nästan alla väder (det krävs ju bara lite mer kläder).

Men i morse vägrade jag faktiskt. 

Inte regn, inte snö, bara slask. Det värsta vädret som finns. 

Tur att bästa jullåten just nu kan lyfta vilken gråmulen dag som helst. Behövligt när det är dags att sätta tänderna i sista texten till nästa nummer av Wellness (ute 9 januari).

Det blev inget dubbelpass i måndags. Jag hann bara halvvägs innan ett välbekant hugg i ena skuldran dök upp. En känsla som jag vet alltför väl vad den innebär. Den börjar smygande i skuldror och nacke men inom ett par timmar har den utvecklats till en total låsning. 

Och precis så blev det. Lagom till läggdags var smärtan outhärdlig. Jag har haft nackspärr x antal gånger tidigare, men det har aldrig gjort så här ont. Hur jag än placerade huvudet så skar det som knivar in i nacken. Någon gång framåt småtimmarna slocknade jag av utmattning men om jag rörde mig i sömnen vaknade jag igen, gråtandes. Snacka om att känna sig ynklig.  

Naprapaten har gjort sitt bästa för att knäcka mig, både i går och i dag. Innan kunde jag inte tippa huvudet vare sig framåt eller bakåt eller åt sidan. Nu kommer jag i alla fall halvvägs åt alla väderstreck. 

Flera i min närhet kommer nu att säga att jag aldrig lär mig, att jag tränar för hårt och för mycket. Och visst, jag kan gå med på att jag ibland pressar min kropp lite längre än vad den pallar. Men en nackspärr beror ofta på mer än bara fysisk press, även psykisk press, stress, oro och nervositet spelar in. 

Och om jag kikar tillbaka i tiden så hittar jag en nackspärr innan jul de senaste tre-fyra åren. Det säger kanske mer om att jag måste försöka hitta ett sätt att varva ner i stressiga tider.

I alla fall. Det var under den här övningen nedan som jag drog på mig nackspärren. Men jag vill ändå uppmana till att göra den. För den är superbra om du är datanörd och har gamnacke som jag. Tekniken är dock oerhört viktig och belastningen! Ta inte för tunga vikter. Det gjorde jag. Lillasysterkomplexet kom fram och jag ville visa att jag minsann var lika stark som en kille. Dumt. Jag vet. 

Efter tre fantastiskt roliga och sköna dagar i norr är det gött att vara hemma igen. Förutom ett par steg på dansgolvet och ett flåsigt kinect-pass har helgens tempo varit slött, men festligt.

Är det så att du har vägarna förbi Skellefteå är ett tips att testa nyöppnade, franskinspirerade Bryggargatan. Jag hann bara uppleva brunchen (äggröror, rökt lax, färskpressade juice, hemgjord musli, pannkakor etc), men vet enligt säkra källor att middagsmenyn är lika värd ett stopp. 

För att väcka den här måndagssega kroppen till liv igen tänker jag gå direkt från jobbet till gymmet i kväll. Kanske blir det både ett par snabba intervaller på löpbandet och ett gäng styrkemätningar. Vi får se vad som orkas med.

Tränar ni i kväll?

Att kliva upp ur sängen och känna en smygande känsla av stelhet. Och veta att om ett par timmar kommer stelheten förhoppningsvis utvecklats till förbaskat skön träningsvärk. Ja, det gillar jag. Det ska kännas att kroppen fått slita. Vilket den fick i går. På ett plyometriskt sätt. 

Ett annat bevis är att magen kurrar så det hörs över till grannen.

Nu frukost, sen Arlanda och tre dagars ledighet i norr. Vi ses när vi ses!

Ja, det är inte ens december än men redan har pulsen börjat slå aningen snabbare. Jag tänker på julstressen så klart. Varje år har jag samma plan – att vara ute i god tid. Men det är jag aldrig. Men å andra sidan är jag bra på att prioritera annat än att springa på stan. Jag går hellre till gymmet.

Visst, det kan bli lite tajt de sista dagarna före doppardagen, men mitt bästa tips i julstressen är ändå: Skippa INTE träningen. Även om det många gånger är lockande så vet vi ju… träning gör oss piggare. Och gladare. Det kommer bli så mycket roligare att både handla och slå in klapparna om du fått har fått fylla på med ork och energi först.

Därför går jag först till gymmet i kväll och sen bockar jag av en klapp, fast jag egentligen skulle kunna hinna med tre om jag struntade i att träna. Men en är en bra start.

På min önskelista just nu: att mitt gym lägger in fler yogapass på schemat före jul. Bästa träningen för en speedad kropp och knopp.

Foto: Magnus Sandberg

Som variation, men mest för att utomhus-löpardojjorna var nyduschade efter lerbadet i går, gav jag löpbandet en chans i dag. Det är säkert sju-åtta månader sedan jag sprang inomhus och inget jag längtat efter med andra ord.

När jag kom ner i gymmet blev jag direkt påmind om varför jag föredrar att springa utomhus… naturen är aldrig upptagen. Men i stället för att bara stå och vänta vid sidan av (som så många gör) tog jag mig an typ det tråkigaste jag vet. Roddmaskinen. Men tråkig betyder inte dålig. Nej, nej, att ro är grym träning. Bara alldeles för enformig för min rastlösa skalle. Men 2000 meter senare, lagom då min rumpa somnat, blev ett av banden äntligen lediga.

Eftersom jag redan var uppvärmd hoppade jag på intervaller direkt. Långa, 1 kilometers intervaller, där max fick ligga på 13 km/h och vilandet på 11 km/h. Det blev bara fem, flåsiga och väldigt svettiga, kilometer totalt.

För att pressa sig själv är ju löpbandet fantastiskt. Och är man siffernörd som jag kan det vara riktigt intressant. Men löpning utomhus vinner ändå. I alla lägen.

Men för att lindra sambons oro kan jag gå med på att då och då skippa mörkret och springa inomhus. Det är inte så tokigt att få variera mössa och vindjacka mot shorts och linne heller.

Jag vet inte om min fotisättning är åt skogen men så här såg mina vader ut när jag kom hem efter dagens åtta kilometer.

Ingen annan ute i spåret var ens i närheten av att vara lika lerig…

… gör jag inte just nu. Jag har haft två dagars skön vila. Kvällarna har bestått av andra nöjen som att äta middag, dricka vin och fira med min kärlek, se klart femte och sista säsongen av ”The Wire” (snyft) och gå på bio.

”In time” är klart sevärd för dess budskap och snygga scener, men jag blev oerhört provocerad av vissa overkliga detaljer. Inte det att alla människor slutar åldras efter 25 och har en inbyggd klocka i armen. Nej, nej, det mest otänkbara i min värld är höjden på Amanda Seyfrieds klackar. Hon borde rimligvis ha vrickat fötterna minst 50 gånger under inspelningen.

Ja, ja, nog om det.

I dag ser jag fram emot att både få svettas själv och att få drilla Boström på gymmet.

Bland det roligaste med mitt jobb är att knåpa ihop träningsprogram. Då får mina kunskaper som PT verkligen sättas på prov. När övningarna sedan ska fotas agerar jag ju modell och får en gnutta träning på köpet. Fast oftast bara på ena sidan av kroppen och då mest statisk sådan. Speciellt då jag är helt värdelös på att spärra upp blicken när blixten avfyras. Jag blundar alltid på fyra av fem bilder.

Dessutom, när jag jobbar med en så grundlig fotograf som Magnus här, då blir det en hel del: okej, håll i några sekunder till bara, eller, kan du göra den igen men från en annan vinkel.

Men noggrannhet är bra. Oerhört bra. Jag avskyr slarv och fel. Särskilt hos mig själv. Därför försöker jag vara petig med tekniken i övningarna. Även om fotograferna tycker jag är svinjobbig som vill kolla att ryggen är rak, benen lätt böjda och hantlarna på rätt ställe efteråt.

De här övningarna dyker upp i nästa nummer, ute 9 januari. Och nu har du chansen att påverka. Vad skulle du vilja se för träningsprogram i Wellness framöver?