Den här runda lilla rysskulan är anledningen till att jag har träningsvärk ända från vaderna upp till axlarna i dag. Det är ganska skönt när jag sitter vid skrivbordet (sträcker på mig automatiskt) men inte när jag ska gå i trappor (måste ta stöd av räcket som en gammal tant).

Jag har inte tränat med kettlebells så värst länge så än är alla övningar utmanande och varje gång jag är på gymmet inkluderar jag dem på ett eller annat vis. Helst skulle jag vilja ha en hemma också, men är rädd att det inte går in fler pinaler i lägenheten just nu.

Har du massor av plats hemma finns det faktiskt ett gäng kettlebells att adoptera från shopen!

Barnkakor blev de kallade i går, men jag kan lova att de gick åt.

Jag kan också lova att efter två timmars promenad i höstburret smakar de ljuvligt tillsammans med en rykande het kopp te.

Hoppas ni har en skön söndag!

Ja, det är precis vad doften av smörstekta kantraller är. Svårslaget. Tillsammans med pasta och riven parmesan utgjorde de måltiden som jag stoppade i magen efter dagens löpning.

Löpningen var hyfsat nära svårslagen den också – för att vara den här lite halvtaskiga veckan. Jag har varit trött, stressad och inte alls på topp humörmässigt (den tiden i månaden) och när dessa faktorer sammanstrålar får alltid träningen ta ett steg tillbaka. Jag har prioriterat bort den för att få sova, vila, hinna ikapp och varva ner.

Välbehövligt, men kanske inte det smartaste valet ändå. Oftast är det ju träningen som också ger energi. Så i dag tog jag mig äntligen tid. Men när tiden är knapp struntar jag i pulsklocka och eventuella målsättningar. Då springer jag bara på känsla och låter den styra benen. Så i stället för att dagens löpning blev si och så många kilometer, blev det 65 minuters andningspaus och tankerensning. Gött!

Nu ska jag ägna mig åt något helt annat som också är gött. Och svårslaget. Nämligen bakning.

Jag vet inte om det var den lilla soliga stunden på taket eller kvällens ofrivilliga powernap som gjorde susen. Troligtvis det senare. För när min frisör masserar mitt huvud samtidigt som ryggen knådas av en massagestol kan då inte jag hålla mig vaken. Och efteråt var jag pigg nog för att ta vägen förbi gymmet och fördriva en hel timme innan jag knatade hem. Testade några nya övningar och det känns redan i magen (de kommer dyka upp i Wellness framöver!).

Efter en utmattande rond i köket är jag nu helt slut. Och med en gnutta alkohol i blodet i form av årets glögg (som i och för sig även innehåller koffein men det ignoreras för den är så satans god) räknar jag med att slockna tidigt i kväll. Ska bara försöka hitta energi nog för att släpa rumpan från soffan till sängen också.

Gonatt!

På begäran – receptet på min mors musli.

2 dl havregryn

2 dl rågflingor

2 dl dinkelflingor

Blanda flingorna i en bunke och tillsätt 1,5 dl vatten, 2 msk neutral rapsolja och 2 msk flytande honung. Rör om ordentligt. Bre ut alltsammans på en plåt och rosta i ugnen på 175 grader i 15 minuter. Rör om då och då så att bladningen inte bränns vid.

Låt flingorna svalna och rör sedan i bär och nötter efter smak. Mor har valt 1 dl gojibär, 1 dl russin, 1 dl pecannötter, 1 dl pumpafrön och 1 dl krossade linfrön.

Förvara i en lufttät burk.

Äts med fördel till fil och gärna med kanel på toppen!

Löparspåren i Dalarna utnyttjades inte alls i helgen. Dimman förföljde oss dit och låg som ett täcke ända fram till söndagen. Soffan och raggsockorna vann alltså överlägset. När solen äntligen dök upp prioriterades andra mer sällsamma aktiviteter som lerduveskytte, klippning och fika för far.

Såldes en stillsam helg med enbart ett par promenader men massor av mys och firande, god mat och gofika, mammas musli och första saffransbullarna, sällskapsspel och festplanering, vovvepussar och brorsonsbus.

Att vakna före sju när man är ledig är kanske inte att föredra, men vad gör man. Jo, när jag är snäll kan jag låta sambon sova en stund till och tar en runda ensam i morgontimmen. Eller ja, med sällskap av ett par nya toner från Eldkvarn.

Ingen sol och ingen vidare värme. Däremot dimma och dis och blött och ruggigt. Dessutom ett par väldigt stela styltor till ben. Träningsvärken från de två senaste passen på gymmet känns ändå väldigt välkommen. Trots att jag antagligen inte kommer att kunna gå alls i eftermiddag älskar jag träningsvärk. Ett gott kvitto!

Nu reser jag norröver i landet och ser om vädret är bättre där. Löparspåren är i alla fall det!

Det var minst en vecka sen sist. Och tyvärr är det ju så att veckor lätt känns som månader under vinterhalvåret.

Sol!

Det är så mycket lättare att ignorera sömnbrist (hata fullmåne) och tokiga cyklister och sengångare när det ser ut så här under morgonpromenaden. Ett par koppar kaffe på det här så kanske man är människa igen!

Ja, det slog mig under ännu en halleluja-runda i går kväll. Att jag har blivit så löparfrälst den här hösten beror till stor del på att förutsättningarna har varit just, optimala.

Den milda hösten har gjort att övergången från sensommar varit ljuv som en smekning för en fryslort som jag utan obehagliga överraskningar som köldknäppar.

Den torra hösten med relativt många soltimmar och utan burrigt regn har gjort att mungiporna pekat uppåt av att få sparka runt bland torra löv (det är ju löjligt roligt). I stället för att halka runt på blöta löv i leriga spår.

Den skadefria hösten som jag tackar lite förvånat för. Vaderna har varit mjuka och hjälpsamma, benhinnorna har varit överkomligt stumma och nackspärren har, med lite hjälp, hållits på säkert avstånd. Jag har varit utan minsta gnutta smärta alltså.

Men jag har en liten parantes. Om kommunen kunde avvara ett par kronor och lägga dem på fler gatlyktor. För om man såg stockarna och stenarna på backen så slapp man vricka fötterna. På vissa stråk sätter jag ner fötterna på ren chansning och hoppas på det bästa. Dessutom skulle vi tjejer (och säkert killar också för den delen) antagligen känna oss lite tryggare också.

Men annars så är den här hösten helt enkelt perfekt för löpning och jag uppmanar er alla att snöra på er dojjorna genast och ta en runda.

Den produktiva fredagskänslan stannade resten av helgen också. Men dagarna har varit ovanligt stillsamma på träningsfronten. Ett yogapass och ett par promenader är allt jag har haft tid och lust till.

Bebis-mys, kompis-häng, hemma-fix och planerings-pyssel har i stället upptagit min tid. Dessutom har det ju varit allhelgona och ljusen här hemma fått brinna så fort jag klivit innanför dörren medan tankarna har varit hos mina nära som gått vidare.