Jag slog upp ögonen halv åtta i morse och trodde att jag försovit mig. Sen insåg jag att jag skulle jobba hemifrån (eftersom vi egentligen är lediga och kontoret är öde) och plötsligt hade jag massor av tid.

Jag gluttade på persiennerna och tänkte att en morgonpromenad vore skönt. Men det såg så ruggigt och burrigt ut så jag drog ner dem igen, stack fötterna i ett par raggsockor och kröp upp i soffan. Där har jag suttit sedan dess, med laptopen i knät, jobbat och haft det riktigt mysigt.

Nu har jag i alla fall lyckats slita mig för att göra frukost och testat att släppa in lite ljus. Men jag kan jag inte förmå mig att dra upp alla persienner.

Att välja mörkret den här tiden på året när man är svältfödd på sol känns ju faktiskt lite sjukt. Men jag får i alla fall mycket gjort.

Jag och min kille tränar gärna tillsammans, men i perioder när vi inte ses så ofta på grund av jobb och resor prioriterar vi inte gymmet när vi väl får en kväll tillsammans. I går blev det därför vilodag och en traditionell date – dinner and a movie.

Det är något speciellt med att hänga på en restaurang den här årstiden. Jag älskar att sitta inne i värmen och stöket med ett glas rött i näven, planera för kommande månader, tjattra över en mör köttbit och sedan vira in sig i en halsduk innan man ska dra vidare.

Men två glas rött är tydligen för många för en tröttmössa som jag. Det råkade nämligen bli en powernap i biosalongen, något som aldrig har hänt förut. Vilokvällar är tydligen slitsamma. I kväll springer jag igen.

Ska jag fortsätta med den här höstlöpningen behöver jag ge mig ut på en shoppingrunda. Det må vara rena värmeböljan för årstiden, men snart smäller väl köldknäppen till och då lär jag behöva ett par vantar och kanske en varmare mössa.

Men kvällens 11 kilometer fick mig att inse att jag framför allt är i behov av något helt annat. Gissa vad?

Reflexer. Svarta byxor, svart mössa och svart jacka med ett par rosa ränder kommer man inte långt på bland bilar och cyklister.

Ni vet hur vissa dagar bara rasslar till och så är de förbi. Man minns att man stod sömndrucken i hallen, krängde på sig skorna och peppade för dagen. Seden står man plötsligt i hallen igen 12 timmar senare, kränger av sig skorna och peppar för att duscha och äta innan ögonlocken blir för tunga. Well, där har ni min måndag.

Men jag tänker inte rabbla alla de grejor jag hunnit med (för jag minns knappt) utan jag lägger tonvikt på den lilla lärdom jag har dragit av dagen. Inget nytt direkt, men väl värt att upprepa.

I kväll skulle jag testa ett nytt pass för en artikel till Wellness. Jag testar ju nya träningsformer titt som tätt så därför är det ju egentligen inget särskilt med det. Men det här passet låg utanför min bekvämlighetszon. Långt utanför. Typ Sibirien. Så jag var riktigt nervös innan. Gruvade mig lite till och med. Men en timme senare stod jag fortfarande på benen, hade skrattat fler gånger än jag kan räkna och var ganska nöjd med min insats. Och sugen på att göra om det. Det är en fin känsla och något man borde sträva efter oftare. Att våga. 

Men nu är det dags för något annat fint. Sömn. Mmm.

En extra timmes sömn var mycket uppskattat i morse även om det inte blev någon helkväll i går. Men söndagar är alltid segare än andra dagar och den där timmen gav mig en knuff i rätt riktning – att fylla lungorna med frisk luft under en milslång promenad och sedan sträcka musklerna långa under veckans sista träningspass, yoga.

Resten av dagen har det inte blivit många knop. Jag har mest slappat i soffan och vilat huvudet på kudden, endast rest mig upp för att fixa något att äta eller dricka. Som till exempel den här godsaken på hallon, banan, honungsmelon, honung och naturell yoghurt.

Så här fint var det inte när jag gick till jobbet i morse. Nej, det här är från tidigare i veckan men jag tänkte bespara era hornhinnor den gråruggiga disen som låg tung över stan för någon timme sedan.

Däremot vill jag konstatera följande; det är alltid värt att gå till jobbet, oavsett väder. I går när regnet öste ner åkte jag nämligen buss. Jösses så deprimerande. Det tar längre tid än att gå och folk ser ut som att jorden håller på att gå under. De människor jag möter när jag traskar ser i alla fall ut som att hoppet inte riktigt har lämnat dem än.

Ja, och så får man ju frisk luft, slipper baciller, blir piggare och allt sånt där bra också. Gå, säger jag bara. Gå!

Säger någon att det är tävling då blixtrar det till någonstans i min skalle. Jag förvandlas till en duracellkanin som bara kör (eller kööör som min PT-lärare Per skulle sagt. Eller ja, gastat…).

I alla fall. Det finns liksom inget stopp då. Därför får ni ursäkta bristen på vettiga ord, men jag är så trött att jag ser i kors.

Någon sa nämligen tävling flera gånger under kvällens träningspass.

Gonatt!

I kväll vände vinden. Mitt löparrus som jag levt på de senaste rundorna fick jobba i motvind (bokstavligt talat) och hösten var inte lika ljuvlig längre. Snarare isande svinkall. Lägg till skavsår på hälarna och trötta benhinnor efter all asfalt de senaste dagarna. Det räcker gott för att göra mig på dåligt humör.

Någon mil blev det därför inte, bara sex kilometer. Direkt efteråt kändes det inte riktigt okej.

Men. Efter att jag stretchat extra länge, tagit en varm dusch, doppat surdegsbröd i en mumsig fiskgryta och fått kasta mig i soffan är känslan rätt godkänd ändå.

Lax, vitlök, tomater, sparris, morötter, paprika, persilja, buljong och crème fraiche blir en saligt god röra.

Jag har blivit beroende av choklad.

Flera gånger om dagen stillar jag mitt behov. Särskilt när jag sliter med kniviga formuleringar och gnager sönder mina stackars läppar.

Jag fick det här läppbalsamet, Ganache for lips ”Chocolate mousse”, av söta Sofia för någon vecka sedan och blev såld direkt. Choklad är annars inte mitt favoritsnask men det doftar ljuvligare än den godaste moussen jag någonsin ätit.

Sen om det gör mig mer eller mindre sugen på choklad är osäkert. Smarriga läppar får man i alla fall.

Gårdagens 11 kilometer fick mig att inse en överraskande sak.

Ni som hängt här ett tag vet att sommarregnslöpning är min favorit, men nu får den nog se sig slagen. Höstlöpning är ju det bästa som finns.

Ni kanske redan har insett det här och tycker att jag är sen på bollen, men faktum är att jag brukar alltid ta mitt träningspick in på gymmet den här tiden på året. Löpbandet har fått ersätta skogsslingorna och jag har inte fattat vad jag missat. Visst, det har inte varit roligt, men jag har sett det som nödvändigt. Dels för att jag är så förbaskat mörkrädd. Dels för att jag trott att jag inte gillat att springa i kyla.

Oj så fel man kan ha. Cirka 4-gradig luft är ju för tusan underbart att dra ner i lungorna. Visst, jag kan ha haft tur och lyckats klä mig perfekt för vädret, men i går var jag baske mig odödlig ute i spåret. Jag frös inte, men svettades inte heller nämnvärt. Benen var starka. Jag flög fram. Men framför allt – den rena och kyliga luften var som balsam för konditionen. Fantastiskt!

Jag har fortfarande respekt för mörkret och vad som kan finnas där i. Men till min stora glädje upptäckte jag att jag knappast är ensam om att röra mig ute på gångvägarna om kvällarna. Hundägare, barnfamiljer och andra löpare – tack för att ni finns och gör att jag känner mig aningen tryggare. Och så länge jag springer innan klockan slagit alltför sent tänker jag inte vara en hare längre.

I kväll får benen vila, men det är ändå dags att bocka av pass två av sex för den här veckan. Det blir muskelbygge på gymmet för min del.

Vad tänker du göra?