Jag var så trött och slut efter jobbet att planen var att gå direkt hem, krypa upp i soffan och somna. Men så passerade jag ändå ett gym på vägen och träningskläderna låg ju i väskan så jag smet in för att bara köra ett kort pass. 

Men väl uppe på löpbandet kändes stegen så lätta att milen ploppade upp i huvudet. Och då var det kört.

De första fem gick smidigt och hyfsat snabbt, men sen kändes varje meter motig. Inte i benen och inte i flåset, utan i skallen. Fy för den lede vad det är svårt att sysselsätta tankarna på ett löpband. Att springa utomhus är mental avkoppling. Att springa inomhus är mental träning. 

Jag filade på ingresser, planerade resten av klapparna, försökte pressa siffrorna på skärmen, tittade på tv:n som satt alldeles för högt (snubblade), skrev julkort, klurade på vilken smak nyårscupcakesen ska ha, la upp träningsprogram åt sambon, försökte pressa siffrorna på skrämen, kollade på tv:n (snubblade igen)… ja ni förstår. 

Det var inte lätt, men det gick och det bästa är faktiskt när man kommit förbi två tredjedelar och kan börja räkna ner och spurta. 

Och ni vet, efteråt. Aah. Känslan. Lyckan. Och energin.

Okej, jag var inte riktigt mentalt alert efteråt eftersom jag upptäckte efter en stunds promenerande att jag glömt ta av skoskydden. Men ändå. Känslan! 

Det tog lång tid innan jag drog upp persiennerna i morse. Regnet öste ner och det var oerhört lockande att ligga kvar i soffan hela dagen. Men jag och sambon tog oss till slut i väg till gymmet för ett riktigt dunderpass om jag får säga det själv.

Först 10 minuters rodd som uppvärmning. Sedan övningarna nedan, som intervaller: 30 sekunders jobb x 5 med 10 sekunders vila. (Och några minuters vila mellan varje övning.) 

• snabba steg på stepbräda
• kettlebellssvingar
• rygglyft
• armhävningar
• turkish standup
• utfallshopp
• omvända crunches

En sex kilos kettlebell ser ju knappt ut som en kettlebell, den är så liten och söt. Men skenet bedrar. Efter några turkish stand up är den inte söt längre. 

Och efter det här passet känns julhandlingen som en lätt match. 

Gånger då jag kan ta bussen hem även om det inte är snöblask: när jag har försökt mjuka upp kroppen från monsterträningsvärk genom att ge den en ny omgång.

Tyvärr kände jag mig inte smidigare efter 2 kilometer rodd och 5 kilometer intervaller på löpbandet men det var ett gott försök. 

Träningsdosen den senaste veckan har ju varit obetydlig. Fram till i går. Då fick jag smaka på raka motsatsen. 2,5 timmes svettande, hoppande, lyftande, roterande och hävande. Och nacken är fortfarande hel (jippie!).

Däremot har resten av kroppen så mycket träningsvärk att jag känner mig blåslagen.

Sats lanserade nämligen vårens träningsnyheter och jag körde bland annat Small group TRX.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck.

Jag har testat TRX tidigare och är helt såld. Det är fantastiskt bra träning och ger både styrka och flås. Banden gör att kroppen hela tiden får arbeta med att stabilisera sig och det bränner skönt i musklerna, särskilt i bålen. 

Men smakar det så kostar det. Att köra åtta pass på Sats kostar 2200 kronor, utöver medlemsavgiften. 

I kategorin träningsredskap-jag-vill-ha-om-jag-hade-större-lägenhet kvalar TRX in på toppen. För du behöver inte ett gym egentligen. De finns att klicka hem på flera nätshoppar för omkring 1500-2000 kronor, det kan dock vara svårt med tekniken om du inte har erfarenhet av den här typen av träning tidigare. Där kan en personlig tränare vara till stor hjälp. Själv satsar jag på att shoppa ett par framåt vårkanten och använda utomhus. 

Av tomten önskar jag mig (om lägenheten rymde ett gäng träningsredskap) – en Bulgarian bag. 

Hittade de här ”gamla” bilderna från förra året när jag blev drillad i ett pass av Olof Elwin på Spartan. Jag minns det med glädje.

Det var tokdrygt att kasta, hoppa och göra knäböj med den där säcken. Men det var skönt. Min nacke gillade framför allt den här svingen.

Foto: Mia Carlsson

Tyvärr blir det ju ingen luciajogg för mig i kväll på grund av nacken. Jag får nöja mig med att se ett vanligt tåg här på jobbet. Men jag funderar ändå på att smyga i väg till gymmet och köra några lätta, mjuka övningar. Rastlösheten är inte nådig!

Sofia fick med sig hela tre chefer på dagens tuffa utmaning. Som de slet!

Vill du testa din uthållighet och styrka i överkroppen kan du lätt göra ett armhävningstest. Du behöver hjälp av en kompis och en metronom (finns som mobilapp). 

Tekniken är viktig. Händerna ska vara ungefär en decimeter utanför axlarna. Kroppen rak och axlar, höft och knän i linje med varandra. Välj mellan att göra testet på knä eller tå. (Om man som kvinna gör på tå ska man gå efter den manliga resultatlistan.)

Stanna med bröstet en decimeter ovanför golvet. Här kommer vännen in – placera dennes knytnäve under bröstkorgen så du nuddar den varje gång. Takten ska vara 60 bpm (30 stycken per minut). Det mäter du med metronomen.

Gör så många du kan och spana sedan in tabellen för att se hur stark du är i överkroppen.

Armhävningar är en av mina favoritövningar och jag älskar den här typen av utmaningar. Tyvärr har varenda naprapat som jag besökt avrått mig från dem. På grund av mina redan korta och framåtroterade bröstmuskler. Gissa om det kliade i fingrarna när jag fick stå bredvid och se kollegorna kämpa. 

Eftersom jag fortfarande är öm i nacken får Sofia och chefen stå för dagens träningsinspiration.

Varje dag fram till dess att Sofia fyller 40 kommer de ta sig an en ny utmaning. Här på eftermiddagen slängde de sig ner bland skrivbord och stolar i en sidoplanka. 

Häng på vet ja, det skulle jag gjort om jag kunde!

Det blev inget dubbelpass i måndags. Jag hann bara halvvägs innan ett välbekant hugg i ena skuldran dök upp. En känsla som jag vet alltför väl vad den innebär. Den börjar smygande i skuldror och nacke men inom ett par timmar har den utvecklats till en total låsning. 

Och precis så blev det. Lagom till läggdags var smärtan outhärdlig. Jag har haft nackspärr x antal gånger tidigare, men det har aldrig gjort så här ont. Hur jag än placerade huvudet så skar det som knivar in i nacken. Någon gång framåt småtimmarna slocknade jag av utmattning men om jag rörde mig i sömnen vaknade jag igen, gråtandes. Snacka om att känna sig ynklig.  

Naprapaten har gjort sitt bästa för att knäcka mig, både i går och i dag. Innan kunde jag inte tippa huvudet vare sig framåt eller bakåt eller åt sidan. Nu kommer jag i alla fall halvvägs åt alla väderstreck. 

Flera i min närhet kommer nu att säga att jag aldrig lär mig, att jag tränar för hårt och för mycket. Och visst, jag kan gå med på att jag ibland pressar min kropp lite längre än vad den pallar. Men en nackspärr beror ofta på mer än bara fysisk press, även psykisk press, stress, oro och nervositet spelar in. 

Och om jag kikar tillbaka i tiden så hittar jag en nackspärr innan jul de senaste tre-fyra åren. Det säger kanske mer om att jag måste försöka hitta ett sätt att varva ner i stressiga tider.

I alla fall. Det var under den här övningen nedan som jag drog på mig nackspärren. Men jag vill ändå uppmana till att göra den. För den är superbra om du är datanörd och har gamnacke som jag. Tekniken är dock oerhört viktig och belastningen! Ta inte för tunga vikter. Det gjorde jag. Lillasysterkomplexet kom fram och jag ville visa att jag minsann var lika stark som en kille. Dumt. Jag vet. 

Att kliva upp ur sängen och känna en smygande känsla av stelhet. Och veta att om ett par timmar kommer stelheten förhoppningsvis utvecklats till förbaskat skön träningsvärk. Ja, det gillar jag. Det ska kännas att kroppen fått slita. Vilket den fick i går. På ett plyometriskt sätt. 

Ett annat bevis är att magen kurrar så det hörs över till grannen.

Nu frukost, sen Arlanda och tre dagars ledighet i norr. Vi ses när vi ses!

Här på redaktionen har vi just frossat i lussekatter. Och på tal om det.

Den 13 december anordnas det ett speciell lucialöpning här i Stockholm. Syftet är att sprida ljus och få folk att hitta träningskompisar för att slippa springa ensamma i mörkret. Ni förstår varför jag nappat på det här!

Dessutom kan man kan skänka en slant till välgörenhet, vara med på skattjakt och få fina erbjudanden på träningskläder och prylar. Visst låter det trevligt?!

Det enda som behövs är en pannlampa! Kika in här om du vill läsa mer. Annars tycker jag att du drar i väg ett mejl till mig på johanna.bjorklunds@aftonbladet.se. Du som gör mig sällskap får nämligen en julklapp i form av en Wellness-tisha (se bild här)!

Hoppas vi ses den 13:e.