Som variation, men mest för att utomhus-löpardojjorna var nyduschade efter lerbadet i går, gav jag löpbandet en chans i dag. Det är säkert sju-åtta månader sedan jag sprang inomhus och inget jag längtat efter med andra ord.

När jag kom ner i gymmet blev jag direkt påmind om varför jag föredrar att springa utomhus… naturen är aldrig upptagen. Men i stället för att bara stå och vänta vid sidan av (som så många gör) tog jag mig an typ det tråkigaste jag vet. Roddmaskinen. Men tråkig betyder inte dålig. Nej, nej, att ro är grym träning. Bara alldeles för enformig för min rastlösa skalle. Men 2000 meter senare, lagom då min rumpa somnat, blev ett av banden äntligen lediga.

Eftersom jag redan var uppvärmd hoppade jag på intervaller direkt. Långa, 1 kilometers intervaller, där max fick ligga på 13 km/h och vilandet på 11 km/h. Det blev bara fem, flåsiga och väldigt svettiga, kilometer totalt.

För att pressa sig själv är ju löpbandet fantastiskt. Och är man siffernörd som jag kan det vara riktigt intressant. Men löpning utomhus vinner ändå. I alla lägen.

Men för att lindra sambons oro kan jag gå med på att då och då skippa mörkret och springa inomhus. Det är inte så tokigt att få variera mössa och vindjacka mot shorts och linne heller.

Ja, som stämningshöjare för adventskänslan var den gröna gräsmattan inte uppskattad när jag pyntade lägenheten tidigare i dag. Men som löparväder är 12 plusgrader mer än man kan önska av november.

Solen lyste stundvis upp dagens åtta kilometer som annars var rätt besvärliga. Berit må härja som värst söderöver men här blåste det fasen motvind hur jag än vände näsan. Benen var tunga, de leriga spåren hala och vindjackan för varm. När jag sedan spurtade i sista uppförsbacken fick ett okänt föremål vind under seglen och träffade mig rakt i ansiktet. Möter ni en fläskläpp som går med trötta tunga steg i morgon är det antagligen jag.

Nu – soffan, Bron och glögg.

Jag vet inte om min fotisättning är åt skogen men så här såg mina vader ut när jag kom hem efter dagens åtta kilometer.

Ingen annan ute i spåret var ens i närheten av att vara lika lerig…

Bland det roligaste med mitt jobb är att knåpa ihop träningsprogram. Då får mina kunskaper som PT verkligen sättas på prov. När övningarna sedan ska fotas agerar jag ju modell och får en gnutta träning på köpet. Fast oftast bara på ena sidan av kroppen och då mest statisk sådan. Speciellt då jag är helt värdelös på att spärra upp blicken när blixten avfyras. Jag blundar alltid på fyra av fem bilder.

Dessutom, när jag jobbar med en så grundlig fotograf som Magnus här, då blir det en hel del: okej, håll i några sekunder till bara, eller, kan du göra den igen men från en annan vinkel.

Men noggrannhet är bra. Oerhört bra. Jag avskyr slarv och fel. Särskilt hos mig själv. Därför försöker jag vara petig med tekniken i övningarna. Även om fotograferna tycker jag är svinjobbig som vill kolla att ryggen är rak, benen lätt böjda och hantlarna på rätt ställe efteråt.

De här övningarna dyker upp i nästa nummer, ute 9 januari. Och nu har du chansen att påverka. Vad skulle du vilja se för träningsprogram i Wellness framöver?

För att variera min löpning hade jag planerat in intervaller till kvällen. Distanspassen måste varvas med andra rundor, både för utvecklingens och för motivationens skull.

I alla fall. Tunga, jobbiga backintervaller var det bestämt. Vågade mig dock inte in den kolsvarta parken, utan hittade en annan ganska lång backe med skaplig lutning intill hus, lampor och bebyggelse.

Sagt och gjort. 15 gånger spurtade jag med stora kliv upp för den där backen. Mjölksyran kände jag inte av alls, i stället brände det i lungorna av den kyliga luften och blodsmaken anades redan efter femte rundan.

Men det var en ganska härlig kombo ändå. Det är roligt att utmana sig själv. Ja, jag tycker faktiskt att blodsmaksträning är roligt. Förbaskat roligt till och med. Det ska kännas att kroppen får jobba. För känslan efteråt, när man får kliva in i värmen, trötta ut bålen med ett gäng övningar och sedan belöna sin käre kropp med lite stretch, den är otroligt fin. 

Den här runda lilla rysskulan är anledningen till att jag har träningsvärk ända från vaderna upp till axlarna i dag. Det är ganska skönt när jag sitter vid skrivbordet (sträcker på mig automatiskt) men inte när jag ska gå i trappor (måste ta stöd av räcket som en gammal tant).

Jag har inte tränat med kettlebells så värst länge så än är alla övningar utmanande och varje gång jag är på gymmet inkluderar jag dem på ett eller annat vis. Helst skulle jag vilja ha en hemma också, men är rädd att det inte går in fler pinaler i lägenheten just nu.

Har du massor av plats hemma finns det faktiskt ett gäng kettlebells att adoptera från shopen!

Ja, det är precis vad doften av smörstekta kantraller är. Svårslaget. Tillsammans med pasta och riven parmesan utgjorde de måltiden som jag stoppade i magen efter dagens löpning.

Löpningen var hyfsat nära svårslagen den också – för att vara den här lite halvtaskiga veckan. Jag har varit trött, stressad och inte alls på topp humörmässigt (den tiden i månaden) och när dessa faktorer sammanstrålar får alltid träningen ta ett steg tillbaka. Jag har prioriterat bort den för att få sova, vila, hinna ikapp och varva ner.

Välbehövligt, men kanske inte det smartaste valet ändå. Oftast är det ju träningen som också ger energi. Så i dag tog jag mig äntligen tid. Men när tiden är knapp struntar jag i pulsklocka och eventuella målsättningar. Då springer jag bara på känsla och låter den styra benen. Så i stället för att dagens löpning blev si och så många kilometer, blev det 65 minuters andningspaus och tankerensning. Gött!

Nu ska jag ägna mig åt något helt annat som också är gött. Och svårslaget. Nämligen bakning.

Läser hos Helena att motionsspåret i Älvsjö inviger ny belysning i afton med celebert besök.

Hade det inte varit för att jag är oerhört bekväm när det kommer till min träning hade jag tagit tagit mig dit. Men jag trivs bäst i mina hoods som jag når från dörren. I kväll har dessutom sambon lovat att göra mig sällskap så jag slipper ta mig an de 11 mörka kilometerna allena.

Tummen upp för det. Springer ni i kväll?

Amos sportar oklanderlig klädsel under en kvällspromenad i helgen.

Att vakna före sju när man är ledig är kanske inte att föredra, men vad gör man. Jo, när jag är snäll kan jag låta sambon sova en stund till och tar en runda ensam i morgontimmen. Eller ja, med sällskap av ett par nya toner från Eldkvarn.

Ingen sol och ingen vidare värme. Däremot dimma och dis och blött och ruggigt. Dessutom ett par väldigt stela styltor till ben. Träningsvärken från de två senaste passen på gymmet känns ändå väldigt välkommen. Trots att jag antagligen inte kommer att kunna gå alls i eftermiddag älskar jag träningsvärk. Ett gott kvitto!

Nu reser jag norröver i landet och ser om vädret är bättre där. Löparspåren är i alla fall det!

För precis en månad sedan såg min arbetsplats något annorlunda ut mot i dag.

Typ så här.

Eller ja, med tanke på vad klockan är var det väl kanske mer så här.

Och när det blev riktigt svettigt om öronen såg det ut så här.

Men det är inte ett år kvar till nästa gång som tur är. Den 30 mars bär det av på sparesa till Turkiet och i maj styr vi kosan mot Portugal igen.

Och jag tycker ju så klart att du ska åka med. Jag kan lova att du kommer att få en fantastisk upplevelse. Dessutom får du som bokar redan nu 2000 kronor i rabatt!

Experter som redan nu är klara för majresan är näringsfysiologen Fredrik Paulún, Bounce-dansaren Jennie Widegren och mentala tränaren Michael Södermalm. Dessutom finns ytterligare ett 10-tal instruktörer i toppklass på plats på båda våra resor.

Vill du veta mer? Surfa in HÄR.

Foto: Sara Ringström, Börje Thuresson