Ja, det slog mig under ännu en halleluja-runda i går kväll. Att jag har blivit så löparfrälst den här hösten beror till stor del på att förutsättningarna har varit just, optimala.

Den milda hösten har gjort att övergången från sensommar varit ljuv som en smekning för en fryslort som jag utan obehagliga överraskningar som köldknäppar.

Den torra hösten med relativt många soltimmar och utan burrigt regn har gjort att mungiporna pekat uppåt av att få sparka runt bland torra löv (det är ju löjligt roligt). I stället för att halka runt på blöta löv i leriga spår.

Den skadefria hösten som jag tackar lite förvånat för. Vaderna har varit mjuka och hjälpsamma, benhinnorna har varit överkomligt stumma och nackspärren har, med lite hjälp, hållits på säkert avstånd. Jag har varit utan minsta gnutta smärta alltså.

Men jag har en liten parantes. Om kommunen kunde avvara ett par kronor och lägga dem på fler gatlyktor. För om man såg stockarna och stenarna på backen så slapp man vricka fötterna. På vissa stråk sätter jag ner fötterna på ren chansning och hoppas på det bästa. Dessutom skulle vi tjejer (och säkert killar också för den delen) antagligen känna oss lite tryggare också.

Men annars så är den här hösten helt enkelt perfekt för löpning och jag uppmanar er alla att snöra på er dojjorna genast och ta en runda.

Ska jag fortsätta med den här höstlöpningen behöver jag ge mig ut på en shoppingrunda. Det må vara rena värmeböljan för årstiden, men snart smäller väl köldknäppen till och då lär jag behöva ett par vantar och kanske en varmare mössa.

Men kvällens 11 kilometer fick mig att inse att jag framför allt är i behov av något helt annat. Gissa vad?

Reflexer. Svarta byxor, svart mössa och svart jacka med ett par rosa ränder kommer man inte långt på bland bilar och cyklister.

Ni vet hur vissa dagar bara rasslar till och så är de förbi. Man minns att man stod sömndrucken i hallen, krängde på sig skorna och peppade för dagen. Seden står man plötsligt i hallen igen 12 timmar senare, kränger av sig skorna och peppar för att duscha och äta innan ögonlocken blir för tunga. Well, där har ni min måndag.

Men jag tänker inte rabbla alla de grejor jag hunnit med (för jag minns knappt) utan jag lägger tonvikt på den lilla lärdom jag har dragit av dagen. Inget nytt direkt, men väl värt att upprepa.

I kväll skulle jag testa ett nytt pass för en artikel till Wellness. Jag testar ju nya träningsformer titt som tätt så därför är det ju egentligen inget särskilt med det. Men det här passet låg utanför min bekvämlighetszon. Långt utanför. Typ Sibirien. Så jag var riktigt nervös innan. Gruvade mig lite till och med. Men en timme senare stod jag fortfarande på benen, hade skrattat fler gånger än jag kan räkna och var ganska nöjd med min insats. Och sugen på att göra om det. Det är en fin känsla och något man borde sträva efter oftare. Att våga. 

Men nu är det dags för något annat fint. Sömn. Mmm.

Den här hösten fortsätter att förföra mig och gör att jag vill slänga mig i varenda lövhög jag passerar (men det gör man inte inne stan där hundar har spatserat, tyvärr).

Jag kan knappt säga det fler gånger för då tror ni väl att jag går på några slags droger men det är bara endorfiner jag missbrukar, jag lovar. Men jag fullkomligt älskar den här hösten och vad den gör med min löpning!

Även om benhinnorna hade föredragit att få vila en dag till kunde jag inte låta bli att springa i dag. Inte när himlen är blå, solen skiner och alla löv på träden och på marken målar upp en gedigen färgkarta. Bara jag hade värmt upp så samarbetade benhinnorna med resten av kroppen. Ännu bättre blev det när jag stack in på en härligt lerig skogsslinga och fick lägga ett gäng backar under fötterna.

En mil gick av bara farten och plötsligt var jag hemma framför porten igen där jag önskade att benen hade orkat en runda till. Men det fick vara nog, de här benen ska orka bära mig ut på stan igen i kväll för en middag och kanske en svängom!

Säger någon att det är tävling då blixtrar det till någonstans i min skalle. Jag förvandlas till en duracellkanin som bara kör (eller kööör som min PT-lärare Per skulle sagt. Eller ja, gastat…).

I alla fall. Det finns liksom inget stopp då. Därför får ni ursäkta bristen på vettiga ord, men jag är så trött att jag ser i kors.

Någon sa nämligen tävling flera gånger under kvällens träningspass.

Gonatt!

I kväll vände vinden. Mitt löparrus som jag levt på de senaste rundorna fick jobba i motvind (bokstavligt talat) och hösten var inte lika ljuvlig längre. Snarare isande svinkall. Lägg till skavsår på hälarna och trötta benhinnor efter all asfalt de senaste dagarna. Det räcker gott för att göra mig på dåligt humör.

Någon mil blev det därför inte, bara sex kilometer. Direkt efteråt kändes det inte riktigt okej.

Men. Efter att jag stretchat extra länge, tagit en varm dusch, doppat surdegsbröd i en mumsig fiskgryta och fått kasta mig i soffan är känslan rätt godkänd ändå.

Lax, vitlök, tomater, sparris, morötter, paprika, persilja, buljong och crème fraiche blir en saligt god röra.

Gårdagens 11 kilometer fick mig att inse en överraskande sak.

Ni som hängt här ett tag vet att sommarregnslöpning är min favorit, men nu får den nog se sig slagen. Höstlöpning är ju det bästa som finns.

Ni kanske redan har insett det här och tycker att jag är sen på bollen, men faktum är att jag brukar alltid ta mitt träningspick in på gymmet den här tiden på året. Löpbandet har fått ersätta skogsslingorna och jag har inte fattat vad jag missat. Visst, det har inte varit roligt, men jag har sett det som nödvändigt. Dels för att jag är så förbaskat mörkrädd. Dels för att jag trott att jag inte gillat att springa i kyla.

Oj så fel man kan ha. Cirka 4-gradig luft är ju för tusan underbart att dra ner i lungorna. Visst, jag kan ha haft tur och lyckats klä mig perfekt för vädret, men i går var jag baske mig odödlig ute i spåret. Jag frös inte, men svettades inte heller nämnvärt. Benen var starka. Jag flög fram. Men framför allt – den rena och kyliga luften var som balsam för konditionen. Fantastiskt!

Jag har fortfarande respekt för mörkret och vad som kan finnas där i. Men till min stora glädje upptäckte jag att jag knappast är ensam om att röra mig ute på gångvägarna om kvällarna. Hundägare, barnfamiljer och andra löpare – tack för att ni finns och gör att jag känner mig aningen tryggare. Och så länge jag springer innan klockan slagit alltför sent tänker jag inte vara en hare längre.

I kväll får benen vila, men det är ändå dags att bocka av pass två av sex för den här veckan. Det blir muskelbygge på gymmet för min del.

Vad tänker du göra?

Från det här:

Till det här:

Hugaligen!

Dagar som dessa gäller det att ha något riktigt trevligt att se fram emot. Även om soffan, en spännande film och en kopp te lockar så är det faktiskt kvällens löpning som jag längtar mest efter. Jag blev så peppad av hur bra lördagens runda kändes så oavsett väder kommer jag att springa milen igen. 

Ser jag tillbaka på förra veckan inser jag att det var en ganska lagom vilovecka. Välbehövligt efter Boot campen, men nu tänker jag lägga i en extra växel. Därför ska jag försöka klämma in sex träningspass den här veckan. Och då tänker jag inte räkna med promenaderna till och från jobbet, eller andra promenader. Nej nej. Svett ska lacka, mjölksyra ska flöda och intensiteten ska vara hög. Förutom på det yogapass som också är inplanerat. Annars är planen att varva löpningen med hederlig styrketräning, sen står valet mellan tabata, spinning och crossfit.

Så då kommer ju den självklara följdfrågan… är ni med mig?!

Vissa dagar är man inte på topp, så är det ju bara. Visst, man kan försöka vända en dålig dag till en bra, men ibland kan man ju faktiskt inte påverka saker och ting själv.

Men om det är något som ändå alltid kan påverka mitt humör i rätt riktning så är det träning. Jag kan vara hur nere som helst när jag sätter i gång, men när jag går därifrån pekar mungiporna uppåt.

Yoga får bli min glädjekick i dag. Vilken är din bästa träning när livet är tufft?

Foto: Gustav Gräll

Det är lätt att tro att efter en veckas Boot camp är man i toppform. Att man lätt kan köra ett pass på gymmet och slippa träningsvärk efteråt.

Icke.

Det var ett par mycket stela ben som släpade mig fram på Stockholms gator i morse. Och nyss, när jag brände av ett träningsprogram i studion, skakade armarna så att fotografen trodde att jag inte tränat på ett tag…

Ja ja. Så kan det gå när man vilar några dagar. Så jag tänkte dela med mig av passet i fall någon vill testa och se om den upplever samma effekt.

Jag körde tillsammans med sambon och vi delade upp övningarna två och två. Medan han gör den första gör jag den andra och så byter vi mellan de två, utan att vila, i två till tre set. Hoppas ni förstår, annars får ni hojta i kommentarsfältet. Så här såg det i alla fall ut:

Rodd i maskin + tricepsdips på bänk

Flyes + bicepscurls

Plankan med knäkickar mot armbågarna + snabba steg på step up-bräda

Knäböj + utfall

Utfallshopp + knäböjshopp

Situps + omvända situps