Har du ingen backig runda att springa? Sök till dig till Vitabergsparken (funkar säkert med andra stora kuperade parker också). Kuta sedan upp och ner och hit och dit, runt och runt och kors och tvärs i cirka 30 minuter. Stretcha för gud skull lite extra efteråt och förbered dig sedan på en fruktansvärd träningsvärk som sträcker sig från rumpslutet ner till vaderna.

Sällskap är att rekommendera – det gör backarna aningen lättare och rundan mycket mindre enformig.

Jag missade regnet precis. Och då menar jag inte det som något positivt. Ni vet ju vid det här laget vilket som är mitt bästa löparväder!

Men i alla fall… planen var att återigen ta en lugn runda och vara snäll mot mina nedrans vader. Men den goda tanken försvann någon gång under uppvärmningen. Suget efter att ta ut både lungor och ben väcktes i stället. När jag så började springa sneglade jag ner på pulsklockan och plötsligt poppade intervaller upp i huvudet. Dumt kanske, men oj vad skönt det var. Eller nej, skönt är kanske inte rätt ord. Men efteråt, när jag spurtat upp för sista backen och blodsmaken sipprat fram lite lätt, då var kroppen fylld av världens bästa känsla!

Men… jag kunde inte riktigt ge mig där. Lika bra att döda de stackars benmusklerna helt när man ändå håller på liksom. 

Så för att summera dagen… 70 minuters promenad + 30 minuter intervaller + 100 utfall + 60 knäböj mot vägg (har en viss hatkärlek till dom från PT-utbildningen) = mycket, mycket skakiga ben!

Har ni fångat dagen?

Jag lämnade både pulsband och klocka hemma i kväll. För att inte kunna pressa mig på något vis. Inte jaga tid. Inte reta upp vaderna. Bara springa, eller snarare jogga, och lyssna på kroppen. 

Sex kilometer har nog aldrig gått så sakta. Men det var faktiskt djävulskt skönt att bara låta benen gå i den takt de kände för. Och inte gjorde det något att duggregnet övergick till småspik eller att himlen sedan öppnade sig. Det är något magiskt med sommarregn. För sommar är det fortfarande!

Och just det, det bästa av allt – vaderna kände jag inte av överhuvudtaget! Nu ska de få massage och stretch och massor av kärlek.

Bara glada sommarben!

Så här såg det ut en mulen dag i våras när jag och Julia träffade vår löparcoach Malin Ewerlöf inför Tjejklassikern och framför allt Lidingö tjejlopp. Malin tipsar här om stretching och vilka musklerna som alltid bör tänjas efter ett pass.

Okej, planen att testspringa Lidingörundan var lite väl optimistisk insåg jag i morse. Jag surfade kartor i ett försök att reda ut hur banan går, men insåg att det skulle bli klurigt efter att ha sett den här videon. Slingan verkar inte följa ett spår, utan flera, och snirkla sig än hit och än dit.

Jag är inte alls bekant med Lidingö och kände inte för att tillbringa lördagen vilse i okänd skog. Planen gick i graven med andra ord. Tills vidare i alla fall. Kanske kan jag hitta någon vänlig själ som sprungit den tidigare och kan tänka sig att guida mig runt. Annars så får det väl helt enkelt bli en överraskning den 25:e september.

Men jag kunde inte släppa tanken på en utmaning. Särskilt inte då kommentatorn till videon menade att det kanske är nödvändigt att gå i den omtalade Aborrbacken. Gå?! Nej, nej aldrig! Backträning och intervaller fick det bli.

Men mina vader var inte alls med på idén. Jag har känt att de varit lite stumma sedan milen i tisdags, men trodde att de hade återhämtat sig vid det här laget. Icke! Segt gick över till sirap och så småningom till betongklumpar. Att tänka att det sitter bara i huvudet funkade inte alls. Efter 40 minuters nötande och med endast en kilometer kvar fick jag se mig besegrad. Och gick hem. Tjurig och grinig. Jag antar att mina trötta vader behöver lite extra kärlek och vila i ett par dagar. Särskilt från backar. Surt är bara förnamnet, men jag har redan börjat jobba upp ett revanschsug. I’ll be back!

Trappor har inte varit mina vänner i dag. Benen är segare än kola efter att jag tog mig an 11 kilometer i går. Så i afton släpade jag (ja, det var inte kul att gå in när solen lyste) mig till gymmet. Och nu skakar även armarna. Skönt, men frustrerande då kvällens middag som skulle ätas med pinnar blev en lång historia.

I morgon tänker jag i alla fall vila och ladda för ännu ett milpass till helgen. Jag funderar faktiskt på att ge mig ut och testa rundan som väntar i september. För att veta vad det är jag ger mig in på liksom. Det kan sluta med att jag känner mig helt nedslagen eller så blir det överraskande lätt. Eller något mellanting kanske. Det får visa sig. Nu ska jag återigen överge den blå himlen och parkera häcken i en biofotölj.

Bästa stretchsällskapet – HIMYM.

Typiskt bra avslut på en fin dag som tillbringats tillsammans med mor.

Middag på balkongen efter sex kilometer på 26 minuter plus en liten trissvinst. Det är nästan så att jag känner mig redo för jobb i morgon. Nästan.

Under de senaste löparrundorna har jag haft sällskap av min kille. Hans ben är ett par decimeter längre än mina och jag får ta ungefär två kliv när han tar ett. Så tempot har varit aningen högre än det jag vanligtvis håller, för jag vägrar låta honom sakta ner eller springa ifrån mig. Aningen frustrerande men nyttigt för både psyke och flås.

I dag stack jag däremot ut ensam och tog mig an min lättaste runda på sex kilometer. Jag trodde att värmen skulle ställa till det, men tiden kunde ha blivit riktigt bra – om jag inte hade tajmat en broöppning. 

Jag ska i alla fall se till att få jaga sambon oftare framöver!

Ett dopp efteråt var lockande. Men näckar gör jag inte, i alla fall inte i Stockholm.

En vän till mig som tidigare avskytt löpning berättade hur hon äntligen hade hittat flowet och nu kan uppskatta att springa. Hennes problem var helt enkelt att hon tagit ut sig för hårt i början och sen gått in i väggen. Men när hon väl tog det lite lugnare blev inte rundan så plågsam, hon höll längre och kunde njuta mer.

Det är just det jag tycker att löpning ska vara, njutning! Men att nå dit kan ju vara lite trixigt. Det finns dock massor av saker du kan göra för att få bättre kondition och en skönare upplevelse i spåret.

Här kommer tre högst personliga reflektioner som jag brukar köra efter.

• Variera. De flesta har en bekvämlighetsrunda som de oftast springer i samma tempo. Ge inte upp den men varva med andra rundor. Spring långt och lugnt ena dagen. Snabbare och lite kortare en annan dag. Variationen gör att din fysik inte vänjer sig, utan utmanas och förbättras. Jag tycker också att det kan bli trist att trampa samma mark hela tiden och veta exakt vilken backe som kommer härnäst. I bland sticker jag i väg på en stig jag aldrig sprungit på tidigare. Det enda som kan hända är ju att man hamnar lite långt bort och tvingas vända.

• Intervaller. Ja, det är ett himla tjat om intervaller nu, men gissa varför. För att de är så sablans bra helt enkelt. Dessutom tycker jag att tiden försvinner (även om det är tokjobbigt just där och då). Men det finns oändliga varianter. Korta men snabba intervaller är bra om du, som jag, vill bli snabbare på milen/halvmilen. En enkel variant är att hitta en runda med många backar och maxa i dom och ta det lugnt nerför. Men glöm inte att värma upp först.

• Träna annat. Jag är en ensamvarg när det kommer till min träning och det är väl därför jag älskar löpning. Men jag blir också lätt uttråkad. Därför försöker jag varva med annan träning, så att jag inte nöter ut kärleken. Även löpningen mår bra av variation. Till exempel så gör styrketräning både stegen snabbare och kroppen skadefri. Lätt värt!

I dag, måndag, är ju egentligen min första semesterdag. Eftersom vädergudarna hellre vill servera moln än sol tyckte jag att det var lika bra att kicka i gång veckan ordentligt. Trevligare blev det när jag fick med mig min skiftarbetande sambo ut på en morgonpromenad och sedan vidare till gymmet för ett snabbt pass. Jag bara älskar superset. Intensiteten är hög, pulsen åker i taket och musklerna blir helt slutkörda – på bara 30 minuter.

Nu mellanmål och sedan ska min trötta ben få bära mig runt stan på bokjakt. ”Själens osaliga längtan” tog slut alldeles för fort och jag behöver en eller par nya böcker inför de restimmar som väntar i veckan.