Semestern behandlar mig väl. Jag solar och badar, springer och slappar, äter mycket och dricker gott. Som det ska vara och ungefär som det brukar se ut.

Men i dag har jag gjort något som inte händer särskilt ofta. I tonåren hade jag möjligheten nästan varje vecka men sedan har det knappt blivit av.

Och det var precis så ljuvligt som jag minns det.

Känslan av att galoppera fram i ett grönskande landskap är det inte mycket som klår. Det går inte att vara någon annanstans i tankarna än här och nu. Wellness i dess renaste form!

Jag kommer leva länge på den här dagen. Inte bara själsligt. Rumpan ömmar och jag misstänker att det snart kommer att smyga sig på en annorlunda träningsvärk.

Fick frågan hur jag motiverar mig när det kommer till träning. Det är inte alltid lätt, särskilt under sommarens soliga dagar när uteserveringar eller ett dopp i sjön lockar mer. Men det går ju att hinna både och. Efter jobbet gick jag till gymmet och körde ett snabbt pass. 35 minuter senare var jag ute i solen igen. Och njöt desto mer.

Personligen är jag en fruktansvärt rastlös människa som klättrar på väggarna om jag inte får träna. Men visst, det är inte varje dag som jag studsar ut på lätta fötter. Men jag vet att jag alltid mår bättre efteråt. Både fysiskt och själsligt. Sen har jag satt upp två mål – att bli snabbare på milen och halvmilen. Det motiverar mig något enormt. Om jag springer kommer jag att nå mina mål. Om jag sedan också styrketränar kommer jag att bli både snabbare och öka chansen att förbli skadefri.

Sen är jag även en kontorsråtta och får lätt ont i nacken. Om jag inte tränar blir den där värken till slut nackspärr och det är inte roligt.

Men jag tränar även för att bli gammal. Gammal och frisk. Jag har en krutgubbe till morfar som alltid inspirerat mig. Jag vill vara lika stark och spänstig som honom när jag blir 80.

När det känns motigt så påminner jag mig om detta. Så mitt tips är – fundera över varför du vill träna och sätt upp ett mål.

Tänk inte, spring bara! Och uppstår tvivel – bli förbannad.

Det kanske inte är att rekommendera. Men jag bestämde mig för att maxa på sex kilometer i dag. I värmen. Med ett två centimeter stort skavsår under foten.

När skuggpartierna glesnade och solen hettade som värst, ja, då blev jag provocerad och i huvudet gick tankarna; kom igen då din dj****l bränn på du bara. Och när skavsåret sved lät det ungefär likadant. Kanske något fler svordomar. Men jag ökade. Och ökade.

Men nu ska vi bli vänner igen, jag och solen. Tillsammans på en filt i parken. Allt är förlåtet!

När det står mellan att vila en timme extra eller att gå upp och börja dagen med en runda i 15-grader och grådimma är inte alltid valet lätt.

Men det funkar att påminna sig om känslan efteråt och att frukosten smakar så där fantastiskt mycket godare efter att kroppen fått röra på sig.

170 är en vacker siffra. Där hamnar jag som allra oftast.

183 är förslösande för endorfinerna, aningen smärtsamt men känslan efteråt gör det värt det.  

150-160 ska jag helst infinna mig på ungefär en gång i veckan i cirka 90 minuter. Det känns segt, men jag vet att det kommer löna sig.

Ja, jag har blivit en siffernörd.

Jag köpte en ny pulsklocka i våras och har på kuppen blivit en trafikfara eftersom jag kollar mer på armen än på vägen. Men det är så fantastiskt intressant. Jag stämmer av hela tiden. Checkar så att jag ligger på rätt puls för den runda jag tänkt mig. Eller kollar vad som händer om jag pressar mig själv. Hur ben och lungor svarar. Försöker föreviga känslan i kroppen när jag ligger inom en viss zon. Och så vidare.

Lite smågalet kanske, men jag upplever att det inte är lika jobbigt att maxa när klockan styr. Det blir som att hjärnan mest registrerar siffror. Ja, till en viss gräns förstås.

Ingen att springa med? Ta rygg på personen framför dig! Det gjorde jag i kväll och satan så bra det blev.

Jag har inte sprungit på nästan en vecka, var därför inställd på att ta det lugnt och bara få ut överskottsenergin. Tog ingen pulsklocka, preppade hjärnan på att värmen skulle bli jobbig och tänkte inte dra iväg särskilt långt.

Men väl ute kändes benen överraskande pigga. Jag stack till skogs, mötte en kille som körde intervaller i en backe och inpirerades. Efter ett gäng backar blev jag omsprungen av en annan kille som höll ett så där lagomt högre tempo än mig. Jag hakade på och höll ut i omkring två kilometer innan hans ryggtavla försvann. Men efter en stund kunde jag öka igen och spurtade på lätta fötter hela vägen upp för Vitabergsbacken.

Belöningen: blodsmak i munnen och världens bästa känsla i kroppen. Och förvisso en hel flod svettpärlor som svider i ögonen.

Efter regn kommer, om inte solsken, så i alla fall fantastisk frisk luft att ventilera lungorna med.

Ett par droppar gör ingenting, snarare tvärtom, men när det forsar från taken och åskan går har inte jag lust att springa. Men jag väntade ut regnet och stack ut så fort det slutade. Hemma 55 minuter senare och då öppnar sig himlen igen. Snacka om tajming.

Rundan då? Jo, den kändes riktigt bra, benen var pigga och fötterna överraskande glada. Söder runt i ett lugnt tempo som ordinerat. Helst ska jag vara ute i 90 minuter under de här lågintensiva passen. Hur det ska gå till det vete tusan. Får jag inte pressa fram lite blodsmak under en timme blir jag uttråkad. Jag ska försöka förlänga tiden för varje gång nu framöver så vem vet, jag kanske kan börja gilla det. Men någon marathonlöpare lär jag dock aldrig bli.  

Ni har antaligen inte missat att löpning är en av mina stora kärlekar. Känslan av frihet som jag upplever när jag springer är det inte mycket som går upp emot. Att få uppleva det och samtidigt njuta av frisk luft och vackra omgivningar är magiskt!

Därför känner jag att det är dags att ge lite tillbaka till vår natur och jag funderar på att ta mig an ett helt nytt lopp den 5 juni, Miljösprånget. Det kostar 350 kronor och då går 30 procent till Naturskyddsföreningen.

Är det någon som vill göra mig sällskap?

Två av Sveriges grymmaste dansare, Jennie Widegren och Fredrik ”Benke” Rydman från Bounce, ska öppna en dans- och fitnesstudio i Stockholm, i samarbete med World Class.

På schemat kommer det finnas cirka 60 dansklasser i veckan med allt från hiphop till balett. Men även annan träning som spinning, yoga och body pump.

I morse bjöd Benke och Jennie på ett smakprov.

Lokalerna på Hornsgatan på Södermalm ska renoveras under sommaren, för att få plats med hela tre dansstudios. Sedan öppnar House of Shapes den 22 augusti.

Jag är rätt sugen på att testa eftersom det också kommer att finnas ett gym och andra klasser. Dans är inte min favoritträning, men jag gillar att göra det ibland, bara för att det är kul. Och får jag lära mig av riktiga proffs kanske till och med jag kan hitta takten.

Nu börjar min kropp känna att den lever igen. Mjukstarten i morse gjorde gott och det kändes helt rätt att ge den fler utmaningar på eftermiddagen – i form av cirkelfys för Martin Lidberg (motsatsen till mjukstart) och ett mixat danspass för Tobias Karlsson. Och jag tror minsann att träningen har skrämt bort förkylningen.

Ja, man ska ju inte ropa hej och så vidare, men kroppen mår bra. Riktigt bra. Jag ser faktiskt fram emot träningsvärken i morgon.

På förmiddagen fick jag också äran att ge deltagarna en omgång. Mitt pass låg strax före lunch och då hade några av dem redan avklarat två timmars träning innan det. Ändå körde de järnet i bland annat rodd, burpees, skottkärran och djupa, djupa knäböj. Så fantastiskt bra kämpat!

Foto: Börje Thuresson