… och sol i sinne. 

Morgontimmar är något alldeles speciellt. Jag älskar tystnaden som råder då och att smyga runt och stöka lite i lägenheten alldeles för sig själv.

Men för att inte störa sambon som sover smet jag ut på en morgonjogg. När jag kom tillbaka försökte jag tyst ta mig an lite yoga. Inspirerad av fina Anna Lindh som börjat blogga här på Wellness.

Ett par solhälsningar, krigare, duvan, tornet och så några framåtfällningar. Nu är kroppen mjuk och redo för en flygresa till norr och fem sköna lediga dagar. 

Men först bästfrukost: Dinkelmusli med tranbär. Älskar tranbär!

Jag och chefen fick finbesök på lunchen i dag – löparcoachen L-G Skoog, just hemkommen från Portugal.

Enligt L-G får man som tjej kalla sig löpare först när man sprungit milen på 45 minuter. Så där har jag någon minut som ska kapas. Men jag tror det löser sig framöver. 

Veckans löpschema ser ut så här. ”Tuff” enligt coachen. Intervallerna brände jag av i går. De andra två passen känns nu lite mer som en walk in the park.

Pass 1. Tröskelintervaller 3 x 8 min i 4.50-5.00 fart. Vila 3 min jogg.

Pass 2. Backrunda ca 8-10 km. Dra på i uppförsbackarna och löp avslappnat nerför.

Pass 3. Långpass på slät bana 75-85 min i 6.00-6.10 fart. 

Träningen den här veckan har gått i motvind. Kroppen har varit trött och segstartad. Jag har varit snäll mot den och tillåtit mig själv att ta det lite lugnare. I går ställde jag in ett gympass och tog en promenad i stället.

Men i dag blir det andra bullar. Nu är kroppen på hugget igen. Så planen är att ge den vad den ber om – i dubbel dos. Först yoga på lunchen (sedan en yogaplåtning direkt efteråt då jag är uppvärmd och smidig) och i kväll hänger jag med fästmannen på hans favoritpass – crosstraining. 

Tur att jag har laddat med spenatlasagne i dagarna två. Nu ska här byggas muskler!

Intervaller – check.

Coreträning – check.

Matlådor (vegetarisk lasagne) för två dagar framöver – check.

Små mål att jobba emot är alltid bra i fall motivationen tryter (som min ibland gör av vissa övningar). Därför avslutade jag corepasset med att testa hur länge jag kan stå med god teknik i plankan. När hela kroppen skakade stannade jag klockan och nu har jag en tid att klå nästa gång.

Jag har turen att känna en fantastisk löpcoach, LG Skoog. Han har sytt ihop ett träningsprogram till mig som så småningom ska ta mig hela vägen till Lidingöloppet. Förra veckan ägnade jag mig mest åt återhämtning men nu växlar jag upp. Så här ser veckan ut:

Pass 1. Distanslöpning 12 km i stegrad fart (börja på 6.00- avsluta i 4.50).

Pass 2. Intervall 6 x 4 min i 4.20-4.30 fart. Vila 2 min gå/ jogg.

Pass 3. Långpass på kuperad bana 70-80 min. Fart ca 5.50-6.00.

Redan nu får jag pirr i magen av tanken på att stå vid starten och ladda för 3 mil. Tur att jag har fem månader på mig att toppa både form och envishet.

Nu kör vi!

Foto: Magnus Sandberg

De senaste månaderna har min hall svämmat över av löpardojjor då jag har testsprungit och synat vårens nyheter i sömmarna. 

Med vissa uppstod kärlek vid första ögonkast, medan andra behövde mer tid. Och somliga var tjusiga och sköna men hade en del irriterande egenskaper…

Resultatet samt tips och råd hittar du i senaste numret av Wellness. 

För dig som funderar på ett par nya skor – som du inte främst tänkt springa i har vi också radat upp vårens snyggaste pjucks. Här har mina fötter och ben också ett finger med i spelet. Läckert…

Kärlek vid första ögonkast uppstod även här – en kulla har svårt att motstå ett par färgsprakande träskor. 

Jag har ju klurat på en utmaning av det längre slaget ett tag. Vägt för och emot. Finns tiden? Finns lusten? Och så det här med att jag inte gillar lopp egentligen.

Men det här har känts som en sån där grej man (jag) bara borde göra.

Så när vännen, vars gymkort vädras ungefär var tredje månad (förlåt Emma), tog sig an en annan utmaning blev jag inspirerad. När det dessutom inföll på min morfar, krutgubbens, födelsedag, såg jag det som ett tecken.

I september springer jag Lidingöloppet 30 kilometer. Gulp…

Efter en träningsresa är det en viss känsla som dominerar i kroppen: att man är odödlig. Visst finns där också en trötthet men man vet att om musklerna bara får vila någon dag så kommer de bli starkare och uthålligare än någonsin. Om man inte drar på sig en förkylning vill säga. Jag har duckat den, hoppas jag, genom ofantliga mängder sömn de senaste två dygnen. 

Så i dag när Stockholm bjöd på 6 grader och sol var det bara en sak jag ville göra. Springa.

Och jag som alltid är bekväm av mig och helst springer i närheten av hemmet var inspirerad efter Turkiet. Jag ville se något annat än de vanliga slingorna. Jag hamnade på Djurgården, med resten av Stockholm, men det gjorde inget. Det blev en underbar löprunda, flack och fin, och jag kunde maxa varenda steg. Jag ville aldrig sluta. Så jag sprang hela vägen hem och slutade på 13,5 kilometer.  

Om jag summerar veckans löpning blir det närmare 55 kilometer. Det känns riktigt bra och jag assar mig själv genom att göra piruetter hela vägen ner i soffan.

Just ja, lite sent, men glad påsk på er!

Bergspasset. Som jag sett fram emot det. 

Turen inleddes med Abborrbacken gånger fem och avslutades ungefär på samma vis. Upp, upp, upp. Men under allt slit och jobb fick vi belöningen – magisk miljö.

12 härliga kilometer blev det för mig. Vissa tog en längre slinga. Somliga ofrivilligt, men alla hittade tack och lov tillbaka.

Vi gör om det i morgon igen va?!

Underbara fantastiska Mia. Jag har träningsvärk i magen efter hennes föreläsning. Hon är en ståuppare och mental tränare i ett. Vi har i afton övat oss bland annat på att assa (att förstärka situationer som man lyckats med genom segergester). 

Så nu går jag runt på hotellet och gör high five med mig själv för dagens pass jag höll i. Jag är stolt. Över både mig själv och alla fantastiska kämpar.

Foto: Tobias Lundgren