Min löpning har inte riktigt följt schemat den senaste tiden så jag ligger lite efter, men här är tredje veckans upplägg. Lätt enligt coachen. Jo jo, vi får väl se…

Pass 1: Intervaller 10 x 2 min i växlande fart.

Löp de 4 första i ca 70 procent fart. Vila: jogga 1 min.

Löp nästa 4 i 80 procent fart. Vila: gå 1 min.

Avsluta de 2 sista i 85-90 procent. Vila: stå stilla 1 min.

Pass 2: Lugn distans 30-40 min + rörlighet.

Pass 3: Lugnt långpass 60-70 min i 6.00-6.30 fart.

Fem lediga slöa dagar är himla skönt, men tydligen ingen vidare uppladdning inför ett långpass. Eller så hade jag bara en dålig dag i dag. 

Det lovade så gott, att endast iförd shorts- och t-shirt, springa 13 kilometer. Men det blev snarare lufsa. När munnen dammar efter tre kilometer och höfterna är så trötta att det känns som att rumpan ska trilla av efter nio är det inte roligt. Flera gånger tänkte jag, äh nu går jag i stället, men på något vis motade jag bort de tankarna och lyckades tuffa på hela vägen hem. Tur att det alltid känns lika bra efteråt, kanske till och med extra bra en sån här gång. 

Jag har turen att känna en fantastisk löpcoach, LG Skoog. Han har sytt ihop ett träningsprogram till mig som så småningom ska ta mig hela vägen till Lidingöloppet. Förra veckan ägnade jag mig mest åt återhämtning men nu växlar jag upp. Så här ser veckan ut:

Pass 1. Distanslöpning 12 km i stegrad fart (börja på 6.00- avsluta i 4.50).

Pass 2. Intervall 6 x 4 min i 4.20-4.30 fart. Vila 2 min gå/ jogg.

Pass 3. Långpass på kuperad bana 70-80 min. Fart ca 5.50-6.00.

Redan nu får jag pirr i magen av tanken på att stå vid starten och ladda för 3 mil. Tur att jag har fem månader på mig att toppa både form och envishet.

Nu kör vi!

Foto: Magnus Sandberg

De senaste månaderna har min hall svämmat över av löpardojjor då jag har testsprungit och synat vårens nyheter i sömmarna. 

Med vissa uppstod kärlek vid första ögonkast, medan andra behövde mer tid. Och somliga var tjusiga och sköna men hade en del irriterande egenskaper…

Resultatet samt tips och råd hittar du i senaste numret av Wellness. 

För dig som funderar på ett par nya skor – som du inte främst tänkt springa i har vi också radat upp vårens snyggaste pjucks. Här har mina fötter och ben också ett finger med i spelet. Läckert…

Kärlek vid första ögonkast uppstod även här – en kulla har svårt att motstå ett par färgsprakande träskor. 

Jag har ju klurat på en utmaning av det längre slaget ett tag. Vägt för och emot. Finns tiden? Finns lusten? Och så det här med att jag inte gillar lopp egentligen.

Men det här har känts som en sån där grej man (jag) bara borde göra.

Så när vännen, vars gymkort vädras ungefär var tredje månad (förlåt Emma), tog sig an en annan utmaning blev jag inspirerad. När det dessutom inföll på min morfar, krutgubbens, födelsedag, såg jag det som ett tecken.

I september springer jag Lidingöloppet 30 kilometer. Gulp…

Efter en träningsresa är det en viss känsla som dominerar i kroppen: att man är odödlig. Visst finns där också en trötthet men man vet att om musklerna bara får vila någon dag så kommer de bli starkare och uthålligare än någonsin. Om man inte drar på sig en förkylning vill säga. Jag har duckat den, hoppas jag, genom ofantliga mängder sömn de senaste två dygnen. 

Så i dag när Stockholm bjöd på 6 grader och sol var det bara en sak jag ville göra. Springa.

Och jag som alltid är bekväm av mig och helst springer i närheten av hemmet var inspirerad efter Turkiet. Jag ville se något annat än de vanliga slingorna. Jag hamnade på Djurgården, med resten av Stockholm, men det gjorde inget. Det blev en underbar löprunda, flack och fin, och jag kunde maxa varenda steg. Jag ville aldrig sluta. Så jag sprang hela vägen hem och slutade på 13,5 kilometer.  

Om jag summerar veckans löpning blir det närmare 55 kilometer. Det känns riktigt bra och jag assar mig själv genom att göra piruetter hela vägen ner i soffan.

Just ja, lite sent, men glad påsk på er!

Vilken ära! Chefen gav bort mig (eller ja, mina kunskaper) i present till hennes vän. Det ska bli fantastiskt roligt att försöka sporra Jenny Lee till stordåd i Midnattsloppet. 

Efter mitt förra inlägg började jag fundera lite, älskar jag verkligen backar? Sedan fick jag en fråga från flera håll och blev jag tvungen fundera ännu mer… hur gör du för att älska backar?

Jag var tvungen att ge mig ut och testa om jag fortfarande älskar dem. 

Och svaret är ja. Efter 20 backintervaller är det bara kärlek jag känner i kroppen. Den där känslan när jag pressar mig själv upp, upp, upp, när mjölksyran hålls på perfekt avstånd och benen är härligt lätta, när blodsmaken anas i gommen och när endorfinerna exploderar i varenda del av kroppen, ja då är det kärlek jag upplever. 

Hur man gör för att känna så? Tja, svaret är nog olika beroende på person. Jag är tävlingsmänniska och envis som en gammal get. Hinner jag sätta upp målet, 20 vändor, i mitt huvud innan jag börjat springa och innan det blivit jobbigt då kan jag inte banga tidigare. Det vore ju att ge upp och det finns inte i min värld. Sen är jag lite av en nörd också som kan snöa in totalt på det tekniska. Till exempel jaga en viss tid uppför varje backe, att försöka hitta det perfekta steget, att jobba med höga kliv ena gången för att i nästa bara springa uppe på tårna. Ja, det finns massor av sätt att variera på.

Till syvende och sist handlar det nog bara om att ge sig ut och göra det. Bita ihop och springa. Det är inte säkert att alla upplever kärlek vid första ögonkast, men jag är helt säker på att den kan växa fram med tiden.

Men nog träning för i dag, nu byter jag löparkläder mot kalasklänning och drar i väg på festligheter. Trevlig kväll!

Medan jag klurar vidare på när och hur jag ska ta mig an nästa lopp (ja, det blir faktiskt fler) så ramlade jag över något nytt och roligt. Ett backlopp!

Jag älskar faktiskt backar nu för tiden. Gör du också det kanske Stockholms brantaste är intressant. Ett 3,3 km långt backlopp i Hammarbybacken med tre stigningar.

Det kommer svida rejält i benen, men omöjligt är det inte. Jag är riktigt sugen.

När jag springer längs skogsvägar och åkrar här i Dalarna skiljer det sig rätt rejält från mina vanliga rundor på söder.

Här är det knäpptyst och det finns inte en kotte att trängas med (möjligtvis ett par rådjur). 

Och här ser ingen i fall jag får för mig att slänga in några burpees eller armhävningar. Eller idiotkuta upp och ner för en backe några gånger. Man känner sig typ så här.

Jo, som sagt, typ.

Trevlig helg folket!