Gårdagens 11 kilometer fick mig att inse en överraskande sak.

Ni som hängt här ett tag vet att sommarregnslöpning är min favorit, men nu får den nog se sig slagen. Höstlöpning är ju det bästa som finns.

Ni kanske redan har insett det här och tycker att jag är sen på bollen, men faktum är att jag brukar alltid ta mitt träningspick in på gymmet den här tiden på året. Löpbandet har fått ersätta skogsslingorna och jag har inte fattat vad jag missat. Visst, det har inte varit roligt, men jag har sett det som nödvändigt. Dels för att jag är så förbaskat mörkrädd. Dels för att jag trott att jag inte gillat att springa i kyla.

Oj så fel man kan ha. Cirka 4-gradig luft är ju för tusan underbart att dra ner i lungorna. Visst, jag kan ha haft tur och lyckats klä mig perfekt för vädret, men i går var jag baske mig odödlig ute i spåret. Jag frös inte, men svettades inte heller nämnvärt. Benen var starka. Jag flög fram. Men framför allt – den rena och kyliga luften var som balsam för konditionen. Fantastiskt!

Jag har fortfarande respekt för mörkret och vad som kan finnas där i. Men till min stora glädje upptäckte jag att jag knappast är ensam om att röra mig ute på gångvägarna om kvällarna. Hundägare, barnfamiljer och andra löpare – tack för att ni finns och gör att jag känner mig aningen tryggare. Och så länge jag springer innan klockan slagit alltför sent tänker jag inte vara en hare längre.

I kväll får benen vila, men det är ändå dags att bocka av pass två av sex för den här veckan. Det blir muskelbygge på gymmet för min del.

Vad tänker du göra?

I går dansade endorfinerna fortfarande i kroppen och det kändes som att jag lätt hade kunnat springa en mil igen.

I dag vaknade jag med halsont och ville helst ligga kvar under täcket. Men glad är jag fortfarande. Och ännu gladare blir jag av att se bilder från loppet. Sofia sitter just nu och lägger in ett gäng i nästa nummer av Wellness.

Det blir så snyggt, spana bara in de härliga tjejerna i mitt team!  

Foto: Magnus Sandberg.

För det första: grymt jobbat alla underbara läsare som sprang med oss i dag. Vilken energi ni smittade av er med. Härligt!

För det andra: den där Abborrebacken är inte så himla farlig. Det var snarare Karinbacken som kommer efteråt och starten (så sjukt trångt) som var det värsta under loppet.

Men annars hade vi då de bästa förutsättningarna. Cirka 16 grader, lätt vind och strålande sol.

Men starten… oj vad mycket människor som skulle trängas på den 2 meter breda skogsvägen. Jag blev lite förvånad över att så många använde armbågarna för att ta sig fram, för det hjälpte liksom inte.

Dessutom strulade min pulsklocka till en början så jag var osäker på hur mycket tid jag missat. 

Men efter ungefär tre kilometer började folket äntligen skingras och stegen kunde tas ut ordenligt. Spåret var riktigt fint, omgivningen vacker och kroppen kändes pigg. Men hjärnan var inställd på att det snart skulle bli riktigt tufft.

Så när den där Abborren dök upp blev jag lite förvånad över hur lätt det gick. Visst, den var brant. Och lång. Men inte alls så jobbig som jag trott.

I nerförsbacken efter fick jag håll och kunde inte dra på så fort som jag ville. Det släppte efter någon kilometer och jag hann precis återhämta mig innan Karinbacken dök upp. Vaderna gillade den inte alls, men med hjälp av några tjejer i mitt team så höll vi farten. 

Hjälpte gjorde även alla människor som stod bredvid och hejjade. Under spurten den sista kilometern var det dem som lyfte humöret och gav extra krafter. När jag kom in på upploppet hörde jag speakern ropa att tjejerna framför mig var inne på 49 minuter och de sista metrarna kändes ofantligt långa.

Målet klrarade jag, men på håret lär jag väl medge. Visst är jag nöjd men jag kan ändå inte låta bli att önska att jag placerat mig lite mer strategiskt till vid starten. Om det nu går. Tiden blev i alla fall 49.42.

Tack alla tjejer i ”Team Johanna”. Hoppas ni har firat ordentligt. Nu sätter vi upp nya mål, eller hur?!

I mål med energistrålen Anna (som dessutom är en av våra fantastiska instruktörer på Wellness Boot camp som vi åker på om två veckor – det finns ett par platser kvar!).

Förutom att jag halkade runt som Bambi i det leriga spåret, att det kryllade av knott som letade sig in i näsa, ögon och mun, och att en broöppning kylde ner mig på vägen hem så var kvällens 10 kilometer sagolikt bra.

Det får nog också bli sista rundan före söndagen. Nu tänker jag vila de sista dagarna, men stretcha. Äta lite extra kolhydrater och sova så mycket som det bara går.

Och visulisera att jag springer in i mål på en viss tid förstås!

Efter att en kollega (som dessutom är marathonlöpare) berättat utförligt om hur jobbig den 550 meter långa Abborrbacken verkligen är kände jag att det var läge att smaka på lite mjölksyra i kväll trots att tiden var knapp.

Vänster vad var inte på topp, men jag ignorerade det och körde ett gäng intervaller. Nötte backarna i Vitabergsparken och sträckte benen långa och spurtade så mycket jag orkade. Efter 35 minuter var jag helt slut och hade heller inte tid med mer. Benen (ja, förutom den där vaden då) och flåset kändes hur bra som helst och nu börjar jag blir riktigt taggad inför söndagen.

Nu – ett snabbt kvällsmål superbär och ett gäng sysslor att ta tag i innan energin försvinner.

Det är den här tiden på månaden när jag bara vill ligga på soffan, se film och äta lakrits. Men eftersom jag är en sån som får dåligt samvete av att stanna inne när solen skiner proppade jag i mig värktabletter och snörade på mig löpardojjorna. Luften var härligt höstklar och krispig, men jag var helt fel klädd. Långbyxor och t-shirt är alldeles för varmt när termometern visar 15 grader (vilket det även ser ut att bli nästa söndag, så packa shortsen).

Tanken var att springa milen ganska lungt. Så jag la först fokus på att öva teknik i backar. Både uppför (inte säcka ihop och något högre knän) och nerför (inte bromsa stegen och landa mjukt). Men kunde så klart inte låta bli att snegla på tiden och sen maxa de sista kilometrarna. Återigen slutade tiden på 49 minuter och det känns så himla skönt nu när det bara är en vecka kvar.

Men nu är jag väldigt nyfiken – hur går det för er andra? För visst är ni väl några som ska springa Lidingö tjejlopp nästa söndag som hänger här?!

Efter den nedslående rundan i fredags har jag inte känt något större löparsug, men med bara 11 dagar kvar till loppet är det bara att bita ihop. Så i kväll trotsade jag både stormvindar och piskande regn. Men för att vara snäll mot mitt försvagade psyke lämnade jag både pulsband och klocka hemma. Kroppen fick bestämma tempot.

Motvinden var djävulsk, axlarna krampade och benen ville ge upp efter sju kilometer, men på något vis tog jag mig ändå backe upp och backe ner och det blev till slut en mil. Tiden har jag ingen koll på men huvudsaken är att det överlag kändes bra. Och att det trots allt var kul att springa igen. 

Happy again!

För dig som ska springa Lidingö tjejlopp eller något annat lopp – missa inte det HÄR!

Fick så smått krypa till korset i dag.Nacken ville tydligen inte alls kurera sig själv. Men det fixade Sofias kiropraktor i ett nafs. Aaah, lättnaden! Att kunna vrida huvudet utan smärta är ljuvligt. Nästa gång har jag lovat att gå dit direkt när det onda dyker upp. Men förhoppningsvis blir det ingen nästa gång.

För på köpet fick jag en liten föreläsning och några riktigt bra övningar. Problemet sitter inte i nacken, utan i mina framåtroterad axlar. Jag vet ju egentligen det här sedan tidigare, men rehabträningen glöms lätt bort när kroppen mår bra. Nu blir det skärpning. Framöver ska ett pass i veckan ägnas åt att stärka mina svagheter.

Men jag fick också ett annat tips som jag verkligen kommer få nytta av (särskilt om 20 dagar). Om jag andas på rätt vis – med magen – så kan jag till och med slippa krampen i nacken som jag brukar få när jag maxar löpstegen. Det tänker jag testa redan i kväll.