Bland det roligaste med mitt jobb är att knåpa ihop träningsprogram. Då får mina kunskaper som PT verkligen sättas på prov. När övningarna sedan ska fotas agerar jag ju modell och får en gnutta träning på köpet. Fast oftast bara på ena sidan av kroppen och då mest statisk sådan. Speciellt då jag är helt värdelös på att spärra upp blicken när blixten avfyras. Jag blundar alltid på fyra av fem bilder.

Dessutom, när jag jobbar med en så grundlig fotograf som Magnus här, då blir det en hel del: okej, håll i några sekunder till bara, eller, kan du göra den igen men från en annan vinkel.

Men noggrannhet är bra. Oerhört bra. Jag avskyr slarv och fel. Särskilt hos mig själv. Därför försöker jag vara petig med tekniken i övningarna. Även om fotograferna tycker jag är svinjobbig som vill kolla att ryggen är rak, benen lätt böjda och hantlarna på rätt ställe efteråt.

De här övningarna dyker upp i nästa nummer, ute 9 januari. Och nu har du chansen att påverka. Vad skulle du vilja se för träningsprogram i Wellness framöver?

Den här runda lilla rysskulan är anledningen till att jag har träningsvärk ända från vaderna upp till axlarna i dag. Det är ganska skönt när jag sitter vid skrivbordet (sträcker på mig automatiskt) men inte när jag ska gå i trappor (måste ta stöd av räcket som en gammal tant).

Jag har inte tränat med kettlebells så värst länge så än är alla övningar utmanande och varje gång jag är på gymmet inkluderar jag dem på ett eller annat vis. Helst skulle jag vilja ha en hemma också, men är rädd att det inte går in fler pinaler i lägenheten just nu.

Har du massor av plats hemma finns det faktiskt ett gäng kettlebells att adoptera från shopen!

Läser hos Helena att motionsspåret i Älvsjö inviger ny belysning i afton med celebert besök.

Hade det inte varit för att jag är oerhört bekväm när det kommer till min träning hade jag tagit tagit mig dit. Men jag trivs bäst i mina hoods som jag når från dörren. I kväll har dessutom sambon lovat att göra mig sällskap så jag slipper ta mig an de 11 mörka kilometerna allena.

Tummen upp för det. Springer ni i kväll?

Amos sportar oklanderlig klädsel under en kvällspromenad i helgen.

Att vakna före sju när man är ledig är kanske inte att föredra, men vad gör man. Jo, när jag är snäll kan jag låta sambon sova en stund till och tar en runda ensam i morgontimmen. Eller ja, med sällskap av ett par nya toner från Eldkvarn.

Ingen sol och ingen vidare värme. Däremot dimma och dis och blött och ruggigt. Dessutom ett par väldigt stela styltor till ben. Träningsvärken från de två senaste passen på gymmet känns ändå väldigt välkommen. Trots att jag antagligen inte kommer att kunna gå alls i eftermiddag älskar jag träningsvärk. Ett gott kvitto!

Nu reser jag norröver i landet och ser om vädret är bättre där. Löparspåren är i alla fall det!

För precis en månad sedan såg min arbetsplats något annorlunda ut mot i dag.

Typ så här.

Eller ja, med tanke på vad klockan är var det väl kanske mer så här.

Och när det blev riktigt svettigt om öronen såg det ut så här.

Men det är inte ett år kvar till nästa gång som tur är. Den 30 mars bär det av på sparesa till Turkiet och i maj styr vi kosan mot Portugal igen.

Och jag tycker ju så klart att du ska åka med. Jag kan lova att du kommer att få en fantastisk upplevelse. Dessutom får du som bokar redan nu 2000 kronor i rabatt!

Experter som redan nu är klara för majresan är näringsfysiologen Fredrik Paulún, Bounce-dansaren Jennie Widegren och mentala tränaren Michael Södermalm. Dessutom finns ytterligare ett 10-tal instruktörer i toppklass på plats på båda våra resor.

Vill du veta mer? Surfa in HÄR.

Foto: Sara Ringström, Börje Thuresson

Ja, det slog mig under ännu en halleluja-runda i går kväll. Att jag har blivit så löparfrälst den här hösten beror till stor del på att förutsättningarna har varit just, optimala.

Den milda hösten har gjort att övergången från sensommar varit ljuv som en smekning för en fryslort som jag utan obehagliga överraskningar som köldknäppar.

Den torra hösten med relativt många soltimmar och utan burrigt regn har gjort att mungiporna pekat uppåt av att få sparka runt bland torra löv (det är ju löjligt roligt). I stället för att halka runt på blöta löv i leriga spår.

Den skadefria hösten som jag tackar lite förvånat för. Vaderna har varit mjuka och hjälpsamma, benhinnorna har varit överkomligt stumma och nackspärren har, med lite hjälp, hållits på säkert avstånd. Jag har varit utan minsta gnutta smärta alltså.

Men jag har en liten parantes. Om kommunen kunde avvara ett par kronor och lägga dem på fler gatlyktor. För om man såg stockarna och stenarna på backen så slapp man vricka fötterna. På vissa stråk sätter jag ner fötterna på ren chansning och hoppas på det bästa. Dessutom skulle vi tjejer (och säkert killar också för den delen) antagligen känna oss lite tryggare också.

Men annars så är den här hösten helt enkelt perfekt för löpning och jag uppmanar er alla att snöra på er dojjorna genast och ta en runda.

Ska jag fortsätta med den här höstlöpningen behöver jag ge mig ut på en shoppingrunda. Det må vara rena värmeböljan för årstiden, men snart smäller väl köldknäppen till och då lär jag behöva ett par vantar och kanske en varmare mössa.

Men kvällens 11 kilometer fick mig att inse att jag framför allt är i behov av något helt annat. Gissa vad?

Reflexer. Svarta byxor, svart mössa och svart jacka med ett par rosa ränder kommer man inte långt på bland bilar och cyklister.

Ni vet hur vissa dagar bara rasslar till och så är de förbi. Man minns att man stod sömndrucken i hallen, krängde på sig skorna och peppade för dagen. Seden står man plötsligt i hallen igen 12 timmar senare, kränger av sig skorna och peppar för att duscha och äta innan ögonlocken blir för tunga. Well, där har ni min måndag.

Men jag tänker inte rabbla alla de grejor jag hunnit med (för jag minns knappt) utan jag lägger tonvikt på den lilla lärdom jag har dragit av dagen. Inget nytt direkt, men väl värt att upprepa.

I kväll skulle jag testa ett nytt pass för en artikel till Wellness. Jag testar ju nya träningsformer titt som tätt så därför är det ju egentligen inget särskilt med det. Men det här passet låg utanför min bekvämlighetszon. Långt utanför. Typ Sibirien. Så jag var riktigt nervös innan. Gruvade mig lite till och med. Men en timme senare stod jag fortfarande på benen, hade skrattat fler gånger än jag kan räkna och var ganska nöjd med min insats. Och sugen på att göra om det. Det är en fin känsla och något man borde sträva efter oftare. Att våga. 

Men nu är det dags för något annat fint. Sömn. Mmm.

Säger någon att det är tävling då blixtrar det till någonstans i min skalle. Jag förvandlas till en duracellkanin som bara kör (eller kööör som min PT-lärare Per skulle sagt. Eller ja, gastat…).

I alla fall. Det finns liksom inget stopp då. Därför får ni ursäkta bristen på vettiga ord, men jag är så trött att jag ser i kors.

Någon sa nämligen tävling flera gånger under kvällens träningspass.

Gonatt!

Gårdagens 11 kilometer fick mig att inse en överraskande sak.

Ni som hängt här ett tag vet att sommarregnslöpning är min favorit, men nu får den nog se sig slagen. Höstlöpning är ju det bästa som finns.

Ni kanske redan har insett det här och tycker att jag är sen på bollen, men faktum är att jag brukar alltid ta mitt träningspick in på gymmet den här tiden på året. Löpbandet har fått ersätta skogsslingorna och jag har inte fattat vad jag missat. Visst, det har inte varit roligt, men jag har sett det som nödvändigt. Dels för att jag är så förbaskat mörkrädd. Dels för att jag trott att jag inte gillat att springa i kyla.

Oj så fel man kan ha. Cirka 4-gradig luft är ju för tusan underbart att dra ner i lungorna. Visst, jag kan ha haft tur och lyckats klä mig perfekt för vädret, men i går var jag baske mig odödlig ute i spåret. Jag frös inte, men svettades inte heller nämnvärt. Benen var starka. Jag flög fram. Men framför allt – den rena och kyliga luften var som balsam för konditionen. Fantastiskt!

Jag har fortfarande respekt för mörkret och vad som kan finnas där i. Men till min stora glädje upptäckte jag att jag knappast är ensam om att röra mig ute på gångvägarna om kvällarna. Hundägare, barnfamiljer och andra löpare – tack för att ni finns och gör att jag känner mig aningen tryggare. Och så länge jag springer innan klockan slagit alltför sent tänker jag inte vara en hare längre.

I kväll får benen vila, men det är ändå dags att bocka av pass två av sex för den här veckan. Det blir muskelbygge på gymmet för min del.

Vad tänker du göra?