Den här veckan har det fallit på bland annat Wendela-redaktionens lott att göra den så kallade Vi 5-an, ni vet den där spalten på tidningens baksida där fem personer får svara på en aktuell fråga.

Först när man får uppdraget tänker man alltid ”åååhhh!” [lite irriterat sådär] för det kommer alltid när man har ont om tid och är blank i huvudet. Men sen när man väl gör den så är det roligt för man påminns om hur väldigt trevliga och roliga de flesta människor är när man väl slår sig i slang med dem.

Men en grej har vi svårt att fatta. Och det är varför det alltid, alltid är dubbelt så svårt att få kvinnor att ställa upp. De två första män man frågar säger glatt ”Javisst!” när man ber dem vara med, och lägger sen ut texten om vad som helst, men kvinnorna… Alltså jag ljuger inte, i dag frågade jag säkert 15 kvinnor innan jag hittade ett par som jag kunde övertala att vara med. Det är ju inga svåra grejer, inget man kan bli bortgjord av. Varför är det så här? Vad tror du?

En kollega berättade just att han varit och sett Killinggänget på Dramaten. Under föreställningen hade brandlarmet gått – men ingen reagerade eftersom de trodde att det var en del av pjäsen. Johan Rheborg hade börjat signalera från scenen att publiken borde gå ut men fortfarande utan att någon reste sig. Först när scenarbetarna kom ut för att schasa ut folk började folk röra på sig, men bara motvilligt. För det var på rikigt, och inte något påhitt av Schyffert & co.

Vore det inte det ultimata slutet för den ironiska generationen? Att den brinner inne tillsammans med sin generations kungar för att ingen tar ett brandlarm på allvar. 

Det är väldigt mycket typiskt stockholmare också. Så rädda att verka ocoola och tappa ansiktet att ingen vågar reagera på ett brandlarm. Vi springer inte om inte Andres Lokko gör det först, typ (och det gjorde han inte, han var förstås där som en medlem i Killinggänget).

Hörde ni klirret? Det var visst ett glashus. Jag har biljetter till Killinggänget om två veckor. Men jag är från Boden!

Eva Rusz har intagit vår monter för att berätta om sin nya bok Relationskoden. Publiken är uppslukad.

Och såhär såg det ut. Märk väl uppdelningen i publiken, på första raden satt kanske inte Alex primära målgrupp, men de trängdes desto mer runt omkring. Så mycket folk!

Såhär ser det ut när tusen ton scenskräck släpper. Intervjuade just Alex Schulman i vår monter, och jag lever än.

Mässan har öppnat för allmänheten. Som ni ser flydde jag upp till en lugnare plats bakom ett rutigt fönster, men snart ska jag ner och myllra och göra enkäter..

… och Guillou drar inte oväntat storpublik i vår monter. 

Normal är Sveriges första queerförlag. Anna Lytsy intervjuas i deras monter. Vi stannade till.

Cecilia bokredaktören och Lena chefen minglar loss i Aftonbladets monter. Mingel för hela slanten så fort klockan slår 18, fint!

Lydia Cacho är i Sverige för att prata om sin nya bok. I ”Jag låter mig inte skrämmas” berättar hon om hoten och trakasserierna hon utsatts för sedan hennes grävande började, när hon avslöjade högt uppsatta politikers korruption och sexuellt utnyttjande av minderåriga. Vi pratade om den, rädslan, och hur man hanterar den. Vilken fantastiskt stark människa.