En kollega berättade just att han varit och sett Killinggänget på Dramaten. Under föreställningen hade brandlarmet gått – men ingen reagerade eftersom de trodde att det var en del av pjäsen. Johan Rheborg hade börjat signalera från scenen att publiken borde gå ut men fortfarande utan att någon reste sig. Först när scenarbetarna kom ut för att schasa ut folk började folk röra på sig, men bara motvilligt. För det var på rikigt, och inte något påhitt av Schyffert & co.

Vore det inte det ultimata slutet för den ironiska generationen? Att den brinner inne tillsammans med sin generations kungar för att ingen tar ett brandlarm på allvar. 

Det är väldigt mycket typiskt stockholmare också. Så rädda att verka ocoola och tappa ansiktet att ingen vågar reagera på ett brandlarm. Vi springer inte om inte Andres Lokko gör det först, typ (och det gjorde han inte, han var förstås där som en medlem i Killinggänget).

Hörde ni klirret? Det var visst ett glashus. Jag har biljetter till Killinggänget om två veckor. Men jag är från Boden!