Har just pratat status med trevliga Marie Söderqvist Tralau, här fotograferas hon för Wendela. Maries tes är att status gör oss lyckliga. Vad säger ni om det – och vilka egenskaper tycker ni ger hög status?

Äntligen! Mitt i myllret, Wendela på plats på bokmässan. Nu väntar intervjuer, spaning och mingel – lika bra att börja direkt.

Igår skrev vi på Wendela om rumpklämmandet i ”Ensam mamma söker”. Det var ett ”blindtest” där en av mammorna skulle identifiera ett gäng män genom att klämma på deras rumpor. Beklämmande, tyckte många och vi med. Inte skulle någon få idén att ställa upp kvinnor på rad, och låta en man känna sig fram bland dem.

80 procent av de som svarade på vår snabbfråga tyckte också att TV3:s rumptest var en dålig idé.

Vi blev dock lite förvånade när vi läste några av kommentarerna på artikeln. ”Varför kan kvinnor bete sig som tantslem utan att det blir ett sabla liv – nä då kallas det underhållning. Är det här jämställdhet? Dubbelmoral är vad det är (och en anledning till att jag hatar feministdravlet).” Eller ”Klockren dubbemoral! Kvinnor för ställa upp för männen här och konsekvent fördöma detta. Men görs det? Nääää, absolut inte. Feministmaffian blir bara upprörd om det är kvinnor som drabbas.”.

Men hallå! Vi skriver ju om det! Det var vi på wendela.se som ringde upp TV3 och frågade hur de hade tänkt! Vi gjorde det eftersom vi är feminister. Vi tror på jämställdhet mellan könen, att män och kvinnor är lika mycket värda. Vi tyckte att TV3:s rumptest var omodernt och ojämställt och därför skrev vi om det.

Hur vi än vänder oss har vi visst rumpan bak.

Den här apparaten skänker mig mystik i vardagen. En lurlös telefon med tejp över klykan, i bruk och inkopplad men inte på mitt nummer utan på någon helt annans. Oklart vems, eftersom den inte går att svara i är det svårt att veta. Ibland, inte så ofta men någon gång om dagen sådär, börjar den ringa. Och då skrattar mina kollegor och jag skruvar besvärat på mig och stirrar på den tills den tystnar.

Sett till klicksiffrorna för gårdagens Facebook-artikel kan vi dra en slutsats – det här med sociala medier intresserar många av er. Så vi drar det vidare; i dagens tidning berättar Marita, 22, om sitt Facebook-beroende.

Vi tänker att det här kan bli dagens snackis, så vi skickar den vidare till vår krönikör som för dagen heter Terri Herrera Eriksson. Och får ett snabbt svar; ”absolut, ska bara statusuppdatera först”.

Det ska vi också göra. Vi har en FB-grupp (som du borde gå med i) och en användare som heter Wendela Aftonbladet (som du borde bli vän med). Där sprider vi ord som vi tycker borde spridas.

Så vi är nyfikna – hur använder ni Facebook?

En skokartong fullklistrad med remsor av dagens tidning + guldglitter var vad det blev.
Såklart!
Och lite utklippta bostadsannonser uppklistrade på ett pappe

Mitt bidrag var att föreslå en skokartong. Som alternativ till ursprungsplanen att ta badrummets pedalhink.   

Detta är mitt barn. Hon är arg. Hon vill att hon och jag ska göra någonting. Men hon vet inte vad. Hon vill att jag ska föreslå.

– Men inte gå ut, klä på oss eller rita, garderar hon.

Jag hittar på och hittar på. Hon blir surare och surare.
Känner mig rådvill. Men hon är mitt andra barn. Så jag väntar lugnt. Hon har något i kikaren. Jag vet bara inte vad ännu.

Nu börjar hon riva sönder tidningen.

Undrar vad han jag intervjuade nyligen skulle göra just nu? Han som är nestor när det handlar om barn. Som sa till mig att han inte vet något om barn. Nästa vecka får ni läsa. Håll ut!  

Det kom ett mejl:

Hej
En liten fråga bara. Enligt mig så missleder ni läsaren när ni skriver  ”12-årig pojke bytte kön och namn – nu rasar skolkamraternas föräldrar” och längre ner skriver ”Enligt uppgift ska barnet så småningom genomgå ett könsbytesoperation”. Kan hålla med om att pojken till viss del har bytt kön då han klär sig som en tjej och har ett tjej namn, det faller snarare att pojken är en transvestit. Dock så är det inget nytt att ni skriver sådana rubriker som missleder bara för att få exemplar sålda. 
/Mikael

 Detta handlar naturligtvis om en artikel som vi idag har om en skolelev i England som under sommarlovet bytt till ett flicknamn och börjat klä sig som en flicka.

 12-åringen i fråga har enligt brittiska tidningen The Sun ännu inte bytt kön rent fysiologiskt. Tack och lov får man väl säga; det handlar trots allt om en i lagens mening omyndig person.

 Men när är man pojke och när är man flicka?

 Är det könsorganet som avgör? Eller är det vad man känner sig som?

 Det är kanske en filosofisk fråga. Men sanningen om varför rubriken blev som den blev är väl egentligen att det är för komplicerat att förklara att pojken börjat uppträda som flicka och bytt namn – men inte genomgått en könsbytesoperation.

Det började med Morgonpasset i P3. Tror att det var roliga Nour som spånade loss på hur tråkigt det är med parmiddagar där man pratar väder och resor.

Och parmiddagen har liksom hamnat i vanrykte. Jämna par som sitter som människor på stolarna och alltid har garden uppe. Fin fasad. Leka vuxen. Lite Kvarteret Skatan.

Men – folk håller ju ändå på med? Så något kul måste det vara?

I våra lilla skrivbordskonstellation tycker vi alla usch! om pardmiddagar som fenomen. 

Men – NOTA BENE – alla parmiddagar vi har varit på har ju varit trevliga…!!!

Och sedan ersätts dessa aftnar med jämna par av halvdagar där bullriga spretiga jäkligt ojämna sällskap försöker få ihop det här med att äta och dricka samtidigt.

Det är de där nya små människorna som vi bara helt aningslöst har satt till världen. Det är dom som står för showen.

Garanterat roligt.
Garanterat stökigt.
Och garanterat utan garden uppe.

Men ändå, vi vill gärna veta: hur går parmiddagen från helvetet till? Berätta!

Kvinnan på bilden nedan är Wendela-redaktör Lina Lindkvist, som sjunger skiten ur någon Elton John-sång. Hon är inte bara en flink redaktör, hon är även Dirty Dancing-fantast. Filmen alltså, jag har aldrig sett henne faktiskt dansa dirty.

Igår hade Wendela-redaktionen, förstärkta med Bok-Cecilia och Bonus-Sara, karaokeafton. Vi kände alla, men kanske mest Lina, att en Patrick Swayze-hyllning var på sin plats. Vår tolkning av ”She’s like the wind” kanske inte var den vackraste men den var väldigt innerlig.

Förutom Anna Ankas fantastiska brandfacklor så har Swayze och Dirty Dancing varit vår största snackis den här veckan. Vi kan slå fast att är man född före 1972, som jag och Helena, har filmen gått tämligen spårlöst förbi. Är man född efter 1972, som Lena och Lina, kan man närmast tala besatthet. De ägnade avse värd tid under sina tonår åt Johnny, Baby, vattenmelonerna och så det där hörnet. Vi talar tonårshjärtan i våldsam brand.

Ikväll har jag och Helena chansen att komma i kapp. SVT är pigga och har slängt in Dirty Dancing i tablån, kl 22 i ettan. Kanske kan även lite mer medelålders hjärtan börja brinna. Vi kommer i alla fall att bänka oss.