Lina sings Elton.
Och vi andra sjöng också också hellre än bra. Ur låtlistan:
• ”Diana”, Paul Anka – hommage à Anna Anka.
• ”Beat it” och ”Billie Jean”, M. Jackson – this one´s for you, Michael.
• ”New York, New York”, Liza Minelli – för musikalgenrens och bensparkarnas bevarande.
• ”These boots were made for walking”, Lee Hazelwood – hyllning till höstmodet.
Man ska döda sina älsklingar.
Det fick man lära sig på Journalisthögskolan. Kanske av Åke Edwardson, deckarförfattaren. Han var lärare i något när jag gick där. Det var innan han började deckarförfatta.
Kill your darlings hade Åke snott. Från Hitchcock tror jag. Vilket en deckarförfattarkarriär senare känns helt logiskt.
Hursomhelst. Igår blev jag kär i ett uttryck som jag tror att jag själv formulerat. Men som jag mycket väl kan ha snott från någon. Helt utan uppsåt.
Hör själva: GENETISK KAPPRUSTNING.
Var inte den fin så säg?
Redaktör Anna blev också kär. Men sen skulle Chefen läsa och då blev det nervöst för jag vet att alla chefer har gått Kill your darlings-kursen och alltid ska dom stryka sköna uttryck som man är deeply in love with.
Men lycka! Idag stormade hon in på allra bästa humör. Inga killade darlingar. Så nu får älsklingen vara med i tidningen på lördag och även på sajten. Missa inte!
Jag har i ärlighetens namn inte ens sett serien, Hollywoodfruar. Men sällan har jag så plötsligt sett så mycket av någon jag aldrig sett innan, som jag sett av Paul Ankas svenska fru Anna de senaste dagarna.
För att inte tala om vad vi fått höra.
Och mer därtill.
Vi åkte söderut mot solen.
Det var lunch, vi var hungriga, vi kunde inte vägen, Cecilia var kartläsare – ändå kom vi fram till Wendela Hebbes hus i Södertälje.
Wendela var Sveriges första kontraktsanställda journalist. På Aftonbladet händelsevis. Första gubben hamnade i trassel, lämnade fru och döttrar, flydde utomlands. Andra gubben var chefen, Lars Johan Hierta, gjorde henne på smällen, gav henne ett hus i Södertälje.
Och i det huset kan man äta lunch. Och det gjorde vi. Fast ute i solskenet då.
Vilken arbetsdag! tänker ni nu.
Men vi pratar ju hela tiden artikelidéer. Och alla människor man möter kan komma till användning, levande som döa.
Hela livet är egentligen en enda lång artikelidé. Jag vet inte med era liv. Men mitt är det i alla fall.
Sedan åkte vi norrut. Det var efter lunch, vi var mätta, vi kunde vägen och kom utan blessyrer fram till Globen. Cecilia satt i baksätet.
Somliga fick bråttom till jobbet. Vi andra såg oss om i Wendelas hus. Björn, Cecilia och Marlene är all ears.
Lunch hos vår anmoder i Södertälje.
Posten kom just, och med den en tidning om höstens böcker. Ernst kommer med boken ’Jul med Ernst’, står att läsa i en artikel som illustreras av den här kompletta jul/Ernst-bilden. Typiskt, säger ni. Årets julklapp säger jag och längtar lite.
– Vad vill du ha att dricka? undrar förlagsmänniskan.
Jag ser mig om i fikarummet.
– Champagne! säger jag.
Alla skrattar. Dom tror att jag skojar.
– Men det går lika bra med kaffe, säger jag för att släta över missförståndet.
Tar kaffe. Går in i rummet där vi ska sitta. Förlagsmänniskan har lagt lördagens Aftonbladet på bordet, med Wendelauppslaget uppe. Där poserar mina närmaste kollegor och jag med ballonger och champagneglas. Författaren har bott utomlands och måste uppdateras på vad som hänt i Sverige. Det vill säga att avdelningen Wendela startats och nu firar ett år.
– Aha, där har du champagne, säger författaren och pekar på bilden.
– Ehhh… ärligt talat är det grönt te, avslöjar jag.
– Jaså, säger författaren och börjar läsa artikeln.
– Och i vanliga fall skriver vi artiklar om andra än oss själva, säger jag.
Lång intervju. Puh. Fick lyfta benet med händerna när jag skulle lägga det ena över det andr
Och nu är jag på den här nivån: ”Ok, om jag byter från röd linje till grön på t-centralen måste jag gå i en trappa. Uppför eller nedför? Äsch bäst byta på Slussen. Där är det bara rakt över perronge
Har ont i benen. på grund av den företagssubventionerade friskvård jag ägnade mig åt (på min fritid) i lördags. Hm. Och nu, bäst att stå upp hela vägen. Gör ont att sätta sig och resa.
Den här är min och det tog mig 2 timmar 4 minuter och 55 sekunder att få den. Knappt trött ens.
Ut på stan – med nyklippta tånaglar och håret i stram fläta. Här ska springas halvmarathon. Så firar jag.
Överlever jag ska jag sluta springa.
Går det bra kommer jag i eufori anmäla mig till något nytt lopp.
– Går det dåligt får du sparka tränaren, säger en kollega.
Hm. Hade jag haft en tränare hade den legat jäkligt brunt till just nu.
Om han el hon inte hade ett förråd valium man kunde nalla på.
Vid fem går starten. För såna som mig.
