Peder, nu har du jobbat på Wendela i en vecka. Hur har det varit?
– Jätteroligt!
Vad har varit roligast då?
– Hm, jag måste tänka efter lite…
Nej, nu skjuter vi från höften!
– Ok, det var roligast att intervjua Ragnar. Han var väldigt speciell och intressant och vi pratade ganska länge.
Amning, kvinnor som jagar, kvinnliga erotiska noveller, världens starkaste barn – vad tycker du om ämnena som du fått skriva om?
– Spännande. Långt ifrån det jag skrivit tidigare, kanske, men spännande.
Är det svårt att skriva om typiskt kvinnliga ämnen?
– Jag har inte tänkt på det sättet. Reporterjobbet handlar ju om att sätta sig in i saker.
Vad säger grabbpolarna?
– De har frågat om det är det här jag ville göra. Och just nu är det det.
Vad tycker du om att sitta här med mig, Lina, Anna, Lena och Cecilia? Pratar vi för mycket om mens och mascara?
– Just dom två sakerna har jag inte hört nämnas.
Men tycker du att vi pratar om typiskt tjejiga saker?
– Eh… det här är ju kontroversiellt…
Äsch, vi har inga hämningar!
– Samtalet kretsar väl mycket om sånt som vi skriver om.
Något du vill tillägga?
– Ja, det jobbigaste den här veckan vara att bli intervjuad till bloggen. 

Gallerian är väl inte den sämsta utsikten i världen…

Fjärde flytten på ett år. Men nu kanske det är färdigflyttat för ett tag.

Så – här bor vi: Wendela-redaktionen (Anna, Lina och Helena och för tillfället Peder), bokredaktören Cecilia, som ser till att ge vårt cofffee table-pladder lite djup, och Lena, chefen som är chef över några andra men som sitter med oss eftersom vi behöver hållas i herrans tukt och förmaning. 

Globen, en morgon. Lina först på plats.

I går fick jag ett läsarmejl: ”Ursäkta mig men jag vill ha ett nytt horoskåp för dagen, effter som att det jag har fått i dag e trist och deprimerande, (lejon)”.

Visserligen är vi beredda att göra mycket för att glädja våra läsare – men att förfalska ett horoskop?! Nähä du, där nånstans går gränsen.

Jag svarade det dystra lejonet att han skulle tänka på att det bara är dagshoroskop och att han förhoppningsvis fick ett bättre nästa dag (i dag alltså). Då svarade han igen och undrade vem som egentligen gör våra horoskop, om det är vi som skriver dem. Det är det förstås inte – det är Hanna och Tor Tolander, våra supertrevliga astrologer. De gör Aftonbladets dagshoroskop och de vecko- och månadshoroskop som finns till exempel i Söndag.

Så: hur ser då ondagen ut för vårt lejon? Jo så här:

”Du är ambitiös och blir besviken på dig själv när du inte omedelbart lyckas med dina föresatser.”

Ta inte ut dig nu, lejonet! Det kanske blir glam, romantik och tur i spel till helgen!

Wendela proudly presents Peder.
Reporter hos oss medan Anna, Lina och jag turas om med att studsa runt och göra lite annat.
Just igår och idag sitter han på Annas plats. 

Appropå saker man inte ska göra i bilen.. Termoskaffe är underbart klockan sju på morgonen i rimfrostig bil, så länge man behåller det i muggen. Skarpa svängar är förrädiska, tur att jag klädde mig i världens största kofta.

Svårt med namn.

Vi har en ny reporter på Wendela – han heter Peder. (Blev i brådskan kallad Petter i morse)

Han skrev en artikel idag om en akademiker som söker fru. Akademiker ville inte skylta med sitt namn. Det kanske verkade – oakademiskt…?

Då drog vi till med Bosse. Och jag (Marja Helena, vilket jag säger för namntransparensens skull) la in texten i vårt publiceringssystem.

Men när Akademiker läste texten ville han inte heta Bosse. Jag vet inte om han kände sig förolämpad. Jag tycker det är fint namn. Kanske en aning osjuttiotalistiskt. Min pappa (Bengt) har kompisar som heter Bosse, födda på 30- och 40-talet. Och jag har en gammal kurskamrat som heter Bosse, kallas Bo.

Akademiker ville iaf hellre heta Johan. Vilket vi tyckte var okej – och bytte.

Och det var här – exakt här, mellan arbetsdagens slut och hemfärden i vild panik – som misstaget begicks: JAG ÄNDRADE TILL JOHAN I TEXTEN PÅ ALLA STÄLLEN – UTOM ETT.

I kommentarsfältet skrattas det nu åt att vi har råkat röja Akademikers rätta namn.

Men sorry, dudes. Vi röjde bara det fingerade namn han inte ville ha.

Jag sminkar mig alltid i bilen. Varje vardagmorgon.

Detta är helt oproblematiskt:
– Man sminkar sig när man står stilla vid ett trafikljus där röda lyktan lyser.
– Fyra rödljus räcker till kajal på två ögon + mascara på två ögon.
– Sedan är det bara att tuta och köra.

De morgnar trafiken flyter ovanligt bra, får man komma till jobbet enögd.
Värre än så blir det inte.

Men idag förskräcks vi över att brittiskor som kör bil och sminkar sig tros orsaka närmare en halv miljon trafikolyckor. Det är oklart hur dom gör. Dom kanske gasar, kör om, blinkar och växlar upp samtidigt som dom typ pudrar sig eller lägger eyeliner.

I så fall måste dom genast börja göra som jag. Det är enda vägen.

Kan också passa på och varna för att borsta tänderna i bilen. Har jag gjort. Och det är kanske det dummaste man kan göra.
Inte så att jag utlöste en seriekrock.
Men jag hade allvarlig lust att spotta spotta spotta redan i Alvik.

När jag parkerat i garaget fläkte jag upp dörren, lutade mig ut och spottade som aldrig förr.

Det stod en man lite längre bort och tittade. Han kanske trodde att jag var full eller gravid, det får man aldrig veta…

Dagens insikt: Det är svårare och svettigare att bli intervjuad än att intervjua. De här killarna har grillat mig (med frågor och med strålkastare) till en film om facket. Snart på topplistan i videobutikerna.

Ett i-landsproblem kräver en i-landslösning.

Om man inte kan förklara för helpdesk vad exakt man vill ha ur träsket med usb-, scart, modular– och andra kontakter (jaja, skratta bara) – då tar man fram sin Iphone och tar en bild på mojängen som kopplar samman Linas nya dator med bildskärmen.

Sen stegar man upp till helpdesk, visar bilden och säger ”En sån vill jag ha!”

Och då slipper dom sucka över min okunnighet och berömmer mig istället för min smartness.

Fiffigt va!?

PS. Nähä. Det blev fel ändå. Nu tar jag en bild på UTTAGET där den lilla sladdsnutten ska sitta. Undra om det funkar.