Måndag vid kaffeautomaten.
– Dog Karl den tolfte den 30 november? undrar Lina.
– Ehh… eller om han…, säger jag.
– Vadå? säger Anna.
– Dog Karl i dag – eller föddes han? undrar Lina.
– Han dog, säger Anna.
– Men Gustav Adolf då, han med bakelserna? undrar jag.
– Han dog också, säger Anna.
– Fast det var…, säger jag.
– Sjätte november, säger Anna.
– Ja, just det, det är därför man äter bakelser, säger jag.
– Just det, säger Anna.
– Och semlan då? säger Lina.

Några timmar senare.
– Nu tänker jag blotta Annas spränglärdhet på bloggen – och vår… eh… kunskapslucka, säger jag.
– Men vi är bra på annat. Till exempel är jag väldigt bra på mjuk pepparkaka, säger Lina. 

De är detta marknadsfolket kallar USP:ar. Man måste fundera över sina unique selling points.

Spelet kan börja.
Undra om nån kommer lyckas pricka den där rännan som är så svår att hamna i.
Och undra om nån hinner dänga klotet i metallsaken som ställer tillbaka alla käglor.

Terri berättar att det är utsett till ett av världens sju livsmysterier: Hur får man ett bord på AG i Stockholm. I paritet med finns Gud.

Och apropå gud. Han var så närvarande i bowlinghallen. Eller var det frånvarande han var. Anna, Lina, Elin och Chefen rullade klot som gudinnor. Av ljuden att döma. OMG-banan kallade vi andra den.

Nåja, vi löste inte AG-mysteriet under den här kvällen heller.

Riddarna runt runda bordet. Malin har en för stor lysnade mössa. Det är dumstruten man får när man slutar jobba med oss. 

Fredagsmys, någon? Vi får mången fin avslappnings-cd skickad till oss här på redaktionen ska ni veta. Vill ni ha en? Första tre mejlen till wendela@aftonbladet.se (glöm inte namn och adress) får lite fredagsmys hem med posten.

Ikväll går Wendela med sällskap ut och äter/bowlar/dansar till gamla chefens ära. Mms-uppdatering, givetvis. 

Idag öppnade sig avgrunden.
Jag trodde världen var ense om att Ernst är en svulstig pekoral på programledare.
Han har liksom gjort medelklassig inredning till stor komik. Som får mig att skratta elakt och samtidigt rysa ända ut i raggen på sockorna.

Men idag öppnade sig avgrunden.
Fyra av fem runt vår skrivbordgrupp GILLAR Ernst. 

Så när vi såg hans nuna på Aftonbladets finfina julbilaga (finns i din tidningskiosk NU!) så var det med kärlek och lättnad de andra pustade:
– Inte en jul utan Ernst.

Anna har dessutom intervjuat Ernst.
– Och när jag frågade vad han ska göra i sommar svarade han: ”Jag ska ödmjukt böja knä inför ogräsen i min trädgård”. Det bara kom, säger Anna.

Sedan försvann de på lunch. Hela bunten. Kanske på väg för att knäböja ödmjukt nånstans, vadvetjag?

Det kanske är färgerna. Ernst har väldigt lite rött hemma, läser jag. Han skulle få ont i huvet av det röda bordellaktiga skenet hos mig. Det skulle ändå inte funka.

Mina kära kollegor kan få knäböja inför ogräset ifred. Dom kan fixa Ernsts stake. Och fundera på om ute och inne vill varandra någonting.
 
Ny studie: Vissa gillar Ernst. Andra gillar Kristofer Lundström. 

Om man jobbar med nätjournalistik, lider av informationsbehov samt äger en Iphone så måste man finnas på Twitter, tänkte jag och registrerade mig. Började följa några andra twittrare på måfå. Har till och med skrapat ihop en tapper liten skara som följer mina sporadiska utrop.

Jag finns på Twitter. Alltså finns jag.

Men jag förstår det inte riktigt.

1) Folk kan omöjligt hinna göra allt de twittrar om för att de twittrar så ofta.

2) Om FB-status främst är ett forum för att kommunicera att man är otroligt lycklig/olycklig/gravid/framgångsrik i Farmville så framstår Twitter mer som en tävling i ironi, underfundighet och bitsk humor. Ingen på Twitter vill veta vad du åt till lunch. Eller, vill man någonsin det förresten, men ni förstår vad jag menar.

3) Förvirring. Retweeta och #avdelningenvärdelöstvetande och meddelande via @den-och-den och jag blir helt matt och loggar in på Facebook i stället.

Kan någon förklara tjusningen med Twitter så är jag evigt tacksam. I gengäld bjuder jag på ett tips: Följ vår singelbloggare Kärlekskrank som sedan någon dag även är twittrare.

Det gör jag, så långt är jag med.

Ett experiment:
Kan man göra något vettigt av grå november?
Kan man få frid mellan första advent och dopparedagen?

Värt ett försök.

Och nu nio klappar närmare Nirvana.

 
App, lapp, sa att jag …?