Nu pågår jakten på vaccinet.
Historierna florerar om hur man kommer över en shot svininfluensavaccin.
Den ena mer otrolig än den andra.

I Stockholm vaccineras skolbarnen i skolan.
Puh, då var i alla fall den saken avklarad, tänker jag.

Men icke.
Ett av mina barn kom till skolsystern och kände att nej, det fanns inte en chans i världen att hon skulle få sätta den där nålen i hans arm.
Inte hjälpte det att alla klasskamrater lät sig stickas. Det gick bara inte.
Inte hjälpte det att pappa följde med. Det gick bara fortfarande inte.
Inte hjälpte det att pappa följde med igen. Det gick inte då heller.
Inte hjälpte det att han fick plåster med bedövningssalva. Det. Gick. Inte.

Hemma vid köksbordet satt en fem år yngre syster, vaccinerad och klar, vid matbordet och frågade med ett fniss bubblande under ytan varför storebror inte vågade ta spruta.

– Jag vågar men jag vill bara inte, svarade han.

Han är inte rädd för biverkningarna. Han är inte rädd för att det ska göra ont. Han är bara rädd för NÅLEN.
– Varför måste den vara så lång?

Jag försöker ringa sjukvårdsupplysningen, får hela tiden plats 66 och tröttnar.
Jag ringer skolsköterskan istället.
Hon säger att sprutskräcken kan vara ett tecken på något annat. Och att hans föräldrar bör komma och prata med skolläkaren.

Jag meddelar barnafadern att nu vill dom kolla om vi är knäppa.
– Och det kan ju vara skönt om dom upptäcker det, tillägger jag.
– Men det är fan inte förbjudet att vara knäpp, tillägger jag.

Och nu ska vi dit. Och jag har onda aningar om hur det hela kommer fortlöpa. I hela min sons liv har folk sagt till mig att ibland måste man vara vuxen.
Ibland måste man bestämma åt sitt barn.
Ingen har ännu talat om hur man gör om barnet ändå inte vill.
Vi använder inte fysiskt våld mot barn i det här landet. Vi tjatar, förklarar och väntar på barnets medgivande. Sedan slutar man tjata och bara väntar.

Så jag väntar.
Allt mer desperat.
Och ser omgivningens allt mer desperata jakt på sprutan.