Nu pågår jakten på vaccinet.
Historierna florerar om hur man kommer över en shot svininfluensavaccin.
Den ena mer otrolig än den andra.

I Stockholm vaccineras skolbarnen i skolan.
Puh, då var i alla fall den saken avklarad, tänker jag.

Men icke.
Ett av mina barn kom till skolsystern och kände att nej, det fanns inte en chans i världen att hon skulle få sätta den där nålen i hans arm.
Inte hjälpte det att alla klasskamrater lät sig stickas. Det gick bara inte.
Inte hjälpte det att pappa följde med. Det gick bara fortfarande inte.
Inte hjälpte det att pappa följde med igen. Det gick inte då heller.
Inte hjälpte det att han fick plåster med bedövningssalva. Det. Gick. Inte.

Hemma vid köksbordet satt en fem år yngre syster, vaccinerad och klar, vid matbordet och frågade med ett fniss bubblande under ytan varför storebror inte vågade ta spruta.

– Jag vågar men jag vill bara inte, svarade han.

Han är inte rädd för biverkningarna. Han är inte rädd för att det ska göra ont. Han är bara rädd för NÅLEN.
– Varför måste den vara så lång?

Jag försöker ringa sjukvårdsupplysningen, får hela tiden plats 66 och tröttnar.
Jag ringer skolsköterskan istället.
Hon säger att sprutskräcken kan vara ett tecken på något annat. Och att hans föräldrar bör komma och prata med skolläkaren.

Jag meddelar barnafadern att nu vill dom kolla om vi är knäppa.
– Och det kan ju vara skönt om dom upptäcker det, tillägger jag.
– Men det är fan inte förbjudet att vara knäpp, tillägger jag.

Och nu ska vi dit. Och jag har onda aningar om hur det hela kommer fortlöpa. I hela min sons liv har folk sagt till mig att ibland måste man vara vuxen.
Ibland måste man bestämma åt sitt barn.
Ingen har ännu talat om hur man gör om barnet ändå inte vill.
Vi använder inte fysiskt våld mot barn i det här landet. Vi tjatar, förklarar och väntar på barnets medgivande. Sedan slutar man tjata och bara väntar.

Så jag väntar.
Allt mer desperat.
Och ser omgivningens allt mer desperata jakt på sprutan.

Vid dagens lunch, den 23 november, kom frågan som kan vara himmel eller helvete, jubel eller ångest. ”Har du några nyårsplaner?”

Varken jag eller Lina hade det, inga klara i alla fall. Jag har i och för sig bokat en god vän så jag kan släppa överblivenhets-ångesten, och Lina har en vag idé om Köpenhamn. Men det är alltså nu det börjas, jakten på Kalaset. För det är ju så, man vill gärna fira in det nya året i sällskap. Det behöver inte vara storslaget, det behöver inte vara tjusigt men man vill faktiskt inte sitta ensam.

Förra året var jag på en urtrevlig fest hos en vän. Vi var knappt 20 personer, långtifrån alla kände varandra. Men det märkliga var att vi alla hade haft ett riktigt skitår. Det var kraschade relationer, förlorade jobb, egna sjukdomar och sjukdom i släkten, inbrott, en brytning med föräldrar, en närståendes död… Minister Littorin kan säga vad han vill men i våra ögon var övergången till 2009 en ren befrielse och festen var kanske därför extremt lyckad.  

2009 tycker jag har varit ett mellanår men trenden är klart uppåtgående. Jag tror stenhårt på 2010.

Hur har ditt år varit? Och får du ångest eller blir du glad av frågan ”har du några nyårsplaner?”?

Boktips till alla som behöver skratta.
Och det behöver alla.

Särskilt vi som trodde att 22 november var en bra dag att åka till Ikea.
Och det trodde typ alla. 

Tro´t eller ej – en dag tittar du på ditt barn och förstår inte hur så fula ord kan komma ur en så vacker och perfekt mun.

Frågan är vad du gör när svordomarna kommer? Frågan är också om man ska göra något?

Vår kollega F införde svärburk.
Den som svär hemmavid får böta en slant, oavsett om det är mamma, pappa eller någon av sönerna som syndar.
F tycker att det fungerar utmärkt. F är också en vän av vårdat språk.

En kompis till mig införde också svärburk.
Toppen, tyckte min kompis. Men hela aktionen gick nog mer ut över hennes plånbok än över sonens spargris för svärburken försvann.

Hemma hos oss råder den ständiga låt gå-filosofin. Barnen svär nog knappt alls och om det händer tycker jag inte att det är the end of the world. Inte hemma. Men jag har sagt till snart-10-åringen att man ska akta sig för att gå till kiosken och be att få köpa en jävla Daimstrut. 

Vad tycker ni som har barn?
Är det viktigt att lära barnen att inte svära?
Har ni ”svärburk” eller andra knep?
Berätta! 

Svärburk – finns i flera utföranden och färger. Exemplaret på bilden tillhör Aftonbladet och är sprängfyllt.

Alla klagar på november.
Kanske var därför Cecilia i förrgår eftermiddag när tystnaden härskade över vår lilla skrivbordsgrupp plötsligt sa:
– Är det ingen som kan berätta en rolig historia?

En paff tystnad följer.
Vi är i chock.
Cecilia är hur man än räknar den mest litterära av oss.
Och det gör ju också att det krävs något slags verkshöjd på en eventuell rolig historia.

– En rolig historia… ? säger Anna till slut lite prövande.
– Ja! säger Cecilia.
– Nä, de tog slut i 12-årsåldern, säger Chefen.
Touché!
– Ja, det var ju ganska roligt sagt, säger Cecilia.

Sen verkar hon nöjd.

Det är tyst igen. Sen drar jag en historia. I alla fall. Tyvärr börjar jag skratta före åhörarna (kan inte hjälpa det, it runs in the family) så det blir lite misslyckat. Jag drar den om kvinnan, läkaren och 20 litershinken.
Sen drar Cecilia en historia. Den om slemproppen.
Sedan är allt lite festligare en stund.

Alla klagar på november.

Jag säger: November är för kort, alldeles för kort.
Plötsligt är det december och när man står där med oköpta klappar och okonstruerat pepparkakshus önskar man att det var november.
Så att man fick en ny chans. 

Chefen vet hur man tuktar novembertristessen. Kaffe åt alla. Jublet vet inga gränser.

Strax innan jag ska somna faller ögonen på en rad i tidningen.
”… den sydafrikanska häxbyn Helena”.
Helena är ett sånt namn som ingen kan tycka varken bu eller bä om. Skönklingande och klassiskt, men ACK så slätstruket. Därför heter saker sällan Helena.

Men det finns alltså en häxby som heter så.

Iofs finns ön S:ta Helena. Och i Afrikas Stjärna (eller Afrikkaan Tähti som vi spelade i min familj) var det ett gissel att betala för att ta sig ut till ön för att sedan bli robbad på alla papperspengar man ägde.

Nåja. Det finns kanske saker som är jobbigare att förknippas än en häxby.

• Som probiotiska tamponger (Ellen).

• Ett tvättmedel (Ariel, som också kan vara en Disney-sjöjungfru eller en israelisk fd premiärminister med efternamnet Sharon).

• En stoppad fåtölj (Emma).

• En spinnmaskin (spinning Jenny, aktuellt för dagens Jennyar som går på spinningpass).

• En snorsug för bebisar (Näs-Frida. Fast folk heter ju oftast inte Näs-Frida, men väl Frida).

Man kan också heta Nemo. Eller hitta Nemo. Här med oidentifierat sällskap.

Man får passa sig så man inte plötsligt är en stalker.
Det börjar med att man fluktar på en blogg. Som t ex Allt om Stockholms redaktionsblogg.
Man konstaterar att dom ätit på restaurangskolan. Och är jättemätta.
I nästa skede börjar man själv luncha på restaurangskolan.
Sedan blir man copy cat och bara för att det ser ut som att kockeleverna lagt en hallongrotta på köttstuvningen (fast jag misstänker att det i verkligheten är en äppelhalva) så går man hem och bakar hallongrottor.
Och huflux står man på någons bakgård och kokar deras kaniner.
Ja man får passa sig. 

Mmmm. Fattas bara en köttstuvning att lägga dom på. Sen skulle det smaka gott med kanin…

Marge har gjort det igen. Vikt ut sig. Den här gången i en kalender för välgörenhet.

Marge, vi vet vad du kommer att säga. ”Bilderna är inte porriga, de är sensuella”. ”Jag har en fin kropp, det är väl inget jag ska skämmas för.” ”När jag blir gammal och rynkig kommer jag att bli glad att jag har de här bilderna.” Och så förstås klassikern: ”det är bara en kul grej”.

Sen, när du inser att det inte blev den skjuts i karriären som du tänkt dig, och inte gav det några pengar heller, så kan det kantra över mot ”bilderna blev inte som jag hade tänkt”. ”De sa inte att de skulle använda bilderna på det här sättet.” ”Jag trodde inte att det skulle bli sån uppmärksamhet”.

Ackackack.

Nästa steg brukar vara att ta ut implantaten. Kanske bjuda in media till den händelsen. ”Jag var ung och dum – nu vet jag bättre.” ”Nu vet jag att jag duger som jag är.” Eller den oväntat uppriktiga: ”jag tycker inte det är snyggt längre”.

Sen är frågan: vad göra med implantaten? Här kan man vara kreativ!

Hur som helst, Marge. Vi hoppas att du trivs med den du är. Och vem vet, kanske kan ditt vanliga hemmafru-liv också innehålla oväntad dramatik!

Eftersom jag har läst saker som att 18 % av de växthusgaserna kommer från köttindustrin, så försökte jag visa lite klimatvänskap i helgen genom att skända barnens favoriträtt. Jag gjorde vegetarisk lasagne. 

– Var är köttfärsen? skrek den ena.
– Aldrig i liiiivet att jag smakar! skrek den andra.
– VAD är det gröna?! Den ena igen.
– Va e det för vita prickar?! Den andra igen.

Jag undvek att nämna ordet spenat. Jag tyckte att ost var en plausibel försköning av keso. Jag funderade på att bli arg och ställa till en scen.

Men jag valde snälla linjen:

– Om ni smakar och inte gillar det så fixar vi nån annan mat.

Båda smakade och gjorde lite kräkteater.

– Oooouuäääggrrrrhhhh, jag spyr!

Sedan fick dom ta fram Gorby-piroger ur frysen och värma.

Alltså, måndagen den 16 november. Det är ju som ett skämt. Gråvädret ligger som en blöt filt över oss, det är fortfarande för långt till advent för att man ska få hänga upp stjärnor och ljusslingor, det är över en vecka kvar till lön och, ärligt talat, det är ju inte den här tiden på året man som är som snyggast. Möjligen tvärtom. TT meddelar att ”vinterkräksjukan börjar ta fart”, om man nu hade glömt den så här i svinis-tider.

Det känns lite tillkämpat att ”välja glädje”.

Men om du vill försöka så klicka här. Jag lovar, minst ett gapskratt.

Eller haka på här. Hur svårt är det att vara kärleksfull på Alla hjärtans dag, på nyårs- eller midsommarafton? Det är på en gråkall novembermåndag vi behöver det som mest!