Prisa gud, äntligen några bortförklaringar som heter duga.
Män kan inte dammsuga. Män kan inte ens mikra mat.
För då blir spermierna för kassa.

Detta har ett (får man förmoda) manligt forskarteam upptäckt. 

Om det är farligt för dom ömtåliga männen, så är det säkert rena hälsokuren för livmodern och äggstockarna och äggcellerna och resten av kvinnokroppen att dammsuga, stoppa in huvudet eller underlivet i mikrovågsugnen och krama diskmaskinen medan den går.

Men kära stackars män med era ömtåliga små spermier, det finns lösningar på alla problem. Det är bara att skura golven för hand!
Och kör på med den gamla spisen om ni är rädda för mikron.
Det går så bra så. 

Så kan ni överlåta tänkandet åt oss.

– Oroa er inte – den är ändå inte på!

Girl’s night in hos J. Hon som aldrig ljuger om ni minns.

Och ja, vi kollar på Idol.  Och ja det är tur att anna och jag är med och kan fälla kommentarer som:
– Va e det här för bit?
– Det var en fin bit!
– Oj va dom ser skabbiga ut!

”Är det här en låt man kan ha hört tidigare? Det var i alla fall en fin bit! Och flickan som sjunger ser trevlig ut.”

Nu ska man vara en smummy. Fenomenet är en dansk upptäckt i paritet med bohr-atomen eller lego och betyder att man är en ”smart mummy”.

Men det låter mest som en klassisk super-woman. Eller vad sägs om att:

– ha en lysande karriär
– ha ett vackert hem med många vackra saker
– ha många vänner som beundrar dig och frågar dig till råds
– en lycklig relation
– järnkoll på trender inom mode, musik och matlagning
– ”anstränga sig maximalt när man tar på sig modersrollen”.

Med sina barn läser man lärorika barnböcker eller spelar stimulerande spel. Knappast dataspel som heter typ Combat Flight Simulator Super Smash Bang Bang, kan tänkas.

Men inte få panik nu!

Bakom smummy-begreppet står en dansk reklambyrå. Och detta är bara business as usual för en reklambyrå. Smummies är snabba med att haka på trender och fläka upp plånbokslädret (hur smart e man då…?). Och enligt vad reklambyråns direktör säger till Berlingske Tidene är de trendsättare som sprider sina idéer vidare till vanliga morsor på ganska kort tid. Det är därför de är så intressanta, inte för något annat.

Så om man känner sig som en slapp mamma – en slamma? – men gärna vill vara en smummy, så kan man alltid ta sikte på en smummy i närheten. Sen får hon göra grovjobbet och trendspana så slipper man själv hänga med i allt.

Och så kan man få tid över till att… eh… bara vara slamma.
Eller så är man nöjd över sin INTEGRITET.
Eller så skiter man i alltihopa.

Kolla va många vackra saker jag har! Och arrangerade enligt feng tjohej är dom också. Smummy-poängen rasslar in. Härligt. 

Vi hittade en rolig notis från TT-Ritzau igår, om en dejtingsajt bara för vackra människor. 1,8 miljoner personer som lagt upp sina profiler där, blev bortrensade sedan övriga 360 000 medlemmar ansett dem inte tillräckligt vackra. Tja, en del tycker utseendet är viktigare än resten, det får väl vi övriga leva med.

Men hos oss väckte det den där gamla krogbordsdiskussionen om huruvida man kan bli tillsammans med någon utanför sin egen snygghetsklass. Om man själv är en femma på en tiogradig skala, har man då nåt för att stöta på en åtta? Blir två fyror lyckligare tillsammans än en fyra och en nia?

På bilden ovan vi exempel på båda sorterna. Sångaren Ric Ocasek, kanske inte känd för sina sköna looks, är sedan 1989 gift med Paulina Porizkova, pensionerad supermodell.

Bildsköne Brad Pitt lämnade sin vackra fru Jennifer Aniston för den möjligen ännu snyggare Angelina Jolie.

Något par där hon är en trea och han en tia kommer vi inte på. Gör du?

Varje dag funderar vi på om vi svettas eller fryser.
Det är något med klimatet här. 

Idag har Lina tumvantar på sig.

– Men VARFÖR jobbar du med tumvantarna? undrar jag.
– Vill du ha ett riktigt svar på det? undrar Lina.
– Jag vill veta sanningen, säger jag.
– Det var ett riktigt Bergman-uttalande, säger Anna.
– Lena? Eller Kristina? undrar jag.
– INGMAR så klart! säger Anna.
– Hm, säger Lina, egentligen vill jag bara prova dom för att dom är nya. 

Åsså kör vi lite tai chi.

Det är en SÅN dag. Lina känner förkylningen rulla in, jag fick ila hem över lunchen för att släppa in Comhem (fråga inte, det svartnar för ögonen bara jag tänker på det) och Helena suckar över mejl hon inte vill ha och texter som inte vill sig. ”Allt är jobbigt”, stånkar hon.

Japp, det är november hos oss också.

Och som om det inte vore nog med allt man måste göra, så finns det också allt man borde göra. Vi tycker att kollegan Virtanen var nåt på spåren i sin senaste krönika, om all den där valfriheten som så lätt kan förvandlas till krav. SVT Play till exempel. Jättebra grej. Se det man vill när man vill. Toppen. Alltså, den där dokumentären jag inte såg i söndags [eftersom jag hellre tittade på 30 Rock på dvd]… Man kanske borde kolla? Och nyheterna. Herregud, vi jobbar ju med nyheter, måste hänga med. Vad sysslar Chavez med, till exempel? Vi är journalister, vi måste ju veeeeta…!

Nu ska jag pipa hem. Jag borde sticka ut och springa.

På fotbollsläktaren kan man äta och dricka, gapa och skrika, slåss, kasta saker och tända bengaliska eldar och överhuvudtaget bete sig. Och man kan säkert också hångla.

Det är livet, kärleken och fotbollen.

Självklart kan man då också borsta tänderna.

Som det gamla bevingade ordspråket lyder: livet, kärleken och tandhygienen.

Varför är då engelsmännen så fascinerade över den tandborstande åskådaren som råkar komma med på bild från matchen mellan Chelsea och Mancheter United?

Ja, man undrar.

Dessutom verkar dom tycka det är en försvårande omständighet att killen har solbriller.

Herregud, vet dom inget. Tandborstning utomhus = shades on.

Men så är britterna inte uppvuxna med flourtanter och karies & baktus heller.

Så här ser en munsbit ut.
Eller flera egentligen.
Idag har vi möte MED munsbitar.
Hon lär sig snabbt, Chefen. 

Vad som upprör oss lantisar i Stockholm idag:
PRISET PÅ LATTE!

Ja, skratta ni.
Det är inte så lätt att vara en patetisk storstadsbo som drunkar i ett hav av caffe latte.
Det är helt enkelt för jävla dyrt att drunkna i latte nuförtiden.

Cecilia fick punga ut med 37 pix vid Odenplan igår.
Jag pyntade minst 35 på Birger Jarlsgatan för ett par veckor sedan.
Och var det ens löv på skummet? Jag är tveksam. 

Lina är lite mer stockholmska:
– Jag blir mer upprörd av dyrt vin, konstaterar hon.

Marcus går förbi.
Sedan vänder han sig om:
– Hörde ni skrattsalvan förut?
– Näe. Den missade vi, säger vi.

Man undrar ju om vi hoppade på en öm tå när vi skrev om sportens (hittills enda) skrattsalva.

Nu sitter delar av sporten och har möte alldeles intill oss.
Jag tjuvlyssnar.
Inget roligt hittills. 

”Åsså tog han bollen, ba, å sparka då, ba, långtutåbarahelvete…”