Alla klagar på november.
Kanske var därför Cecilia i förrgår eftermiddag när tystnaden härskade över vår lilla skrivbordsgrupp plötsligt sa:
– Är det ingen som kan berätta en rolig historia?

En paff tystnad följer.
Vi är i chock.
Cecilia är hur man än räknar den mest litterära av oss.
Och det gör ju också att det krävs något slags verkshöjd på en eventuell rolig historia.

– En rolig historia… ? säger Anna till slut lite prövande.
– Ja! säger Cecilia.
– Nä, de tog slut i 12-årsåldern, säger Chefen.
Touché!
– Ja, det var ju ganska roligt sagt, säger Cecilia.

Sen verkar hon nöjd.

Det är tyst igen. Sen drar jag en historia. I alla fall. Tyvärr börjar jag skratta före åhörarna (kan inte hjälpa det, it runs in the family) så det blir lite misslyckat. Jag drar den om kvinnan, läkaren och 20 litershinken.
Sen drar Cecilia en historia. Den om slemproppen.
Sedan är allt lite festligare en stund.

Alla klagar på november.

Jag säger: November är för kort, alldeles för kort.
Plötsligt är det december och när man står där med oköpta klappar och okonstruerat pepparkakshus önskar man att det var november.
Så att man fick en ny chans. 

Chefen vet hur man tuktar novembertristessen. Kaffe åt alla. Jublet vet inga gränser.