Om man jobbar med nätjournalistik, lider av informationsbehov samt äger en Iphone så måste man finnas på Twitter, tänkte jag och registrerade mig. Började följa några andra twittrare på måfå. Har till och med skrapat ihop en tapper liten skara som följer mina sporadiska utrop.

Jag finns på Twitter. Alltså finns jag.

Men jag förstår det inte riktigt.

1) Folk kan omöjligt hinna göra allt de twittrar om för att de twittrar så ofta.

2) Om FB-status främst är ett forum för att kommunicera att man är otroligt lycklig/olycklig/gravid/framgångsrik i Farmville så framstår Twitter mer som en tävling i ironi, underfundighet och bitsk humor. Ingen på Twitter vill veta vad du åt till lunch. Eller, vill man någonsin det förresten, men ni förstår vad jag menar.

3) Förvirring. Retweeta och #avdelningenvärdelöstvetande och meddelande via @den-och-den och jag blir helt matt och loggar in på Facebook i stället.

Kan någon förklara tjusningen med Twitter så är jag evigt tacksam. I gengäld bjuder jag på ett tips: Följ vår singelbloggare Kärlekskrank som sedan någon dag även är twittrare.

Det gör jag, så långt är jag med.