What’s in a number?
Självklart mycket. Särskilt när det är ett nummer som har med ens ålder att göra.
Särskilt nummer som slutar på noll. Dem närmar man sig med något.

Kanske ångest. För tiden som tickar.
Eller nonchalens. (Men man ska aldrig försöka smyga förbi milstolpar.)
Eller hopp. Blir man äntligen en annan nu, vuxen och klok?

Sedan är man plötsligt förbi milstolpen.
Och nu skulle det stå ”säger Helena Utter, 40” om man blev intervjuad i tidningen för att man ögonvittnat ett rån.

Och så kommer man till jobbet, som 40-taggare, och möts av A:

– Du som är gammal, hur faxar man?
– Nä det vet jag inte! Men jag är glad att du frågar…

Och senare, Lina:
– Helena, du kan säkert öppna en kapsyl utan öppnare!
– Jajamän, bring it on…! 

Känns fint att plötsligt bli tillfrågad. Hände aldrig när jag var 39. Då frågade jag folk. Om hur man tar ut SIM-kort ur telefoner och sånt. Men nu. Låt barnen komma till mig, liksom.

Men i övrigt känns det som vanligt. Rumpan ramlade inte. Inte idag. Men Rom byggdes ju inte heller på en dag.

En person som heter P sa en gång: ’jag är 38 och det känns som vilken dag i livet som helst’.

Vilket är det enda som egentligen behöver sägas om ålder.