Wendela-redaktionen sitter i Aftonbladets mörkaste hjärta; vi har lågt i tak och sitter långt ifrån fönstren – vädret kan skifta och årstider passera utan att vi ser det. Dessutom bullrar det. Stilla och konstant står en fläkt och låter. Vi tänker inte på det eftersom den är igång när vi kommer på morgonen och susar fortfarande när vi går hem.

Vi skulle inte tänka på den alls – om det inte var för att exakt kl 11.13 varje dag slås fläkten av. Aaahhh. Så skönt. Det blir tyst. Då blir vi varse friden, våra axlar sänks och våra samtal kan föras i normal samtalston.

Så har vi det i sex minuter varje dag. Kl 11.19 går fläkten igång igen.

Man kan se på det som sex minuters lugn och ro. Eller så kan man se det som sex minuters hån. ”Så här kan man också ha det – men det har ni inte, haha!”

Jo, vi har påtalat det här. Men det händer just inget. I fläktens sus kan ingen höra dig ropa.

Nu fyller dom det som vi kallar det offentliga rummet. Under förevändning att visa underkläder. Alla tittar bara på de platta magarna och slimma låren.

Det är något som stör.Det känns så omodernt. Lite 1900-tal.
En hel yrkesgrupp som måste svälta sig, spy och knarka för att vara smala.
Och allt för att sedan hånas av en retuschör.

Men jag har löst problemet: byt ut dem mot skyltdockor! Funkar i butikernas skyltfönster och borde funka på reklampelare och stortavlor. Bara att klippa in ett huvud från den nya typen av modeller – ansiktsmodeller.

Så slipper människor göra detta skitgöra med att hålla kroppen anorektisk.

Medborgare i det manliga världssamfundet, sorry att jag säger det, men de flesta av er får ju ändå inte ligga med modelltjejer.

Men reklamfilmerna då? undrar ni.
Animerat forgodssake!
Detta är 2000-talet. Dags att bejaka teknikens framsteg och avskaffa slaveriet.
Och normala blodsockernivåer åt alla!

Snart är hon här igen, lussebruden. Eller han. Lussegossen?

För lika regelbundet som det blir Lucia, så kommer tipsen in till oss på Aftonbladet: Markus, Johan och Kevin vill vara Lucior – men får inte! Skolan säger nej! Nästan alltid kommer tipsen från andra killar, och följs av upprörda jämställdhetsargument. Om ett samhälle ska föreställa jämställt så ska det vara jämställt för alla! Killar ska också få vara lucior!

Tja. Det är väl sant. Jag har inga problem med manliga lucior; vill de leda tåget så fine. (Men gör det då på allvar! Jag är en sån som blir tårögd av luciatåg och vacker sång så jag vill inte få min årliga lussestund borttramsad.)

Men jag fascineras av brösttonerna i mejlen, och av att detta kommer år efter år. Har vi inte kommit längre, liksom? Är det här verkligen en så viktig fråga, blir Sverige mer jämställt av kill-lucior? Kanske kan man jämföra med en annan debatt som med jämna mellanrum blossar upp, den om ”Fru Gårman”. Att det ska vara kvinnor på varannan trafikskylt som markerar övergångsställe. Är det viktigt, gör det Sverige till ett rättvisare land?

Jag tycker ungefär *gäsp* men jag kan ha fel. Vad säger du? Blir du engagerad av frågan om manliga lucior, är det en viktig fråga?

Kille eller tjej längst fram – jag bryr mig inte så länge sången gör mig tårögd.

Byta jobb? Jo, det vill man ju ibland.
Mest för att sända chockvågar genom sig själv. Vara modig och oförutsägbar och ball.

Men när man har världens bästa jobb blir man väldigt tråkig och stannar helst kvar.
Och av alla konstiga yrkesdrömmar man haft finns det inte så många som hade passat.

Tur t ex att jag inte blev gympalärare. Det hade blivit typ så här: ”Jaha, barn, nu ska vi hoppa bock och det är ju skittråk… jag menar VIKTIGT därför att… ja, vetefan varför man ska kunna det egentligen. Bra om man ska bli gympalärare i och för sig. Men annars… Tja, att springa är i alla fall roligt, som meditation och man mår så bra. Prova det, ungar… Ja, var var vi? Hoppa bock, ja. Ni kan hoppa under bocken också. Äh, gör vad ni vill, ungar, bara ni rör på er.”

Och servicenäringen har jag stekt en gång för alla. En tid på lunchservering visade ju att kunden alltid har fel: ”Jamen du SA inte att du skulle ha vändstekt ägg. Men okej. DÅ. GÅR. VÄL. JAG. TILLBAKA. OCH. STEKER. ÄGGET. PÅ. ANDRA. SIDAN. Om det nu ska vara nödvändigt.” Suck. Klamp, klamp, klamp.

Näpp. Det blev nog bäst som det blev – för alla elevers och lunchgästers skull.

Jag har inga barn men massor med syskonbarn. De skickar nu hoppfulla önskelistor till moster/faster.

I dag kom en från 9-åriga brorsdottern. Den var omfångsrik och rätt detaljerad och där stod till exempel:

go go pets hamster

magic fabric creatino studio

schleich

Idag har hela tidningsvärlden hakat på nyheten att träning gör folk smarta.
Bah, visste jag hela tiden. Jag springer ju (nåja, det händer i alla fall när månen står i sjunde huset och Jupiter linjerar med Mars).

Och ibland är reklammakarna snabba.
Jag ser en annons på en engelsk sajt. ”Hur många trianglar ser du?”
Det känns som en Mensa-fråga, jag klickar på svaret 5 – och får upp en ruta ”Tappa kilon till jul”.

Detta tolkar jag som att 5 var fel svar.

Touché, vemdetnuvar! 

Vi pratar om skämmiga saker man kan äta. Ni vet sånt som man aldrig skulle stoppa i sig inför någon annan men som man på ett nästan maniskt sätt kan sleva i sig bakom lyckta dörrar.

Vi enas om att fryst mat är ganska vanligt – men ändå skämmigt – att äta. Frysta ärtor eller bullar eller pommes frites till exempel.

Helena hade en kille gång, som drack olivspad. Spadet i kapris-burken gillade han också, och kall glögg. Men de är inte ihop längre.

Anna berättar att hon känner en kille som äter majonäs på spagetti. Och jag tycker om fiskbullar men jag vågar inte riktigt säga det högt.

Banan och honung på blodpudding har man hört om, men det måste vara en myt..?

Vad äter du när ingen ser? Dela med er av era tips – kanske kan vi alla få lite omväxling vid nästa skåprensning. I hemlighet, förstås.

Olivspad som Wendela-redaktionen till nöds kan tänka sig att dricka.